Fria
Det ömmar av det där stolta, inskolade i våra blickar när vi ser våra barn göra som vi, och göra om, som vi, och falla, som vi. Vi gläds djupt nere i våra bröst, vi andas bröstkorgen sprickfärdig av den där luften som också våra barn andas.
Vi lämnar våra barn i händerna på andra, vi hoppas, tror att de ska vara som vi, som alla andra. Men ingen är som alla andra, ingen tänker lika. Det går ljudlösa fötter som lämnar svaga spår på dagisgolv, på lekplatser, i mellanstadieklassrum, i korridorer och i fuktiga omklädningsrum efter gympan. Barn som inte alls känner igen sig i världen går ett halvt steg bakom allt som är schemalagt, framdukat och pedagogiskt presenterat för dem. De är originalen som förändrar världen i sina försök att inte smälta in och försvinna.
Det ligger mantlar över varenda stolsits hos de där rebellerna, poeterna, artisterna, skaparna, pojkarna, flickorna. I klassrummen går det djupa skyttegravar mellan bänkraderna. På dagis är det skrik överallt. Det är svärande, frigjorda djävlar som hittar färger på paletter ingen nånsin trodde fanns. De letar i gräset långt efter att picknickgästerna åkt hem, dyker djupare i havet och silar sanden mitt i nätterna på stranden trots att den blivit skitig av olja. De behöver ingen översminkning.
Om det överhuvudtaget ska ömma svidande någonstans på någon så är det i ögonen hos dem som låter våra barn gå ensamma och flämtande mot utkanten av systemets ramar, normer och behagliga mönster. Det är ett osnyggt sätt, tycker jag. Det finns vackra passager i livet, det finns vördnad, innerlighet och rättfärdighet, i början av varje liv, i varje nytt andetag, det finns tyvärr taggtrådar och sega nät strax ovanför våra huvuden, mellan himlen och våra drömmar. Barnen har inte gjort sig förtjänt av dåliga förebilder utan drömmar. Sånt passar sig inte.
Hej igen, kul att läsa. Förstod barainte riktigt budskapet här;)Menar du att det är fel att ha kollektiva ramar runt individerna? Hur får vi ett samhälle att fungera utan normalitet? Är inte protesten mot normaliteten just den näring rebellen går igång på? Eller handlar det om att dagis som instans är ett dåligt alternativ? Kan man maila med dig så slipper alla läsa mina ev pundiga frågor...
Det handlar för mig om att vi har så lätt att dela upp människor i fack. Vi vill inte se sånt som skiljer sig för mycket, vi blir rädda och vill inte varamed, vi har svårt att stötta och visa generositet mot människor som kliver ut och in mellan olika fack. Vi har i allmänhet svårt att ge främlingar ett leende. Vi är för snåla med sånt. Tycker jag. Det är ett inre tryck som vi människor verkar lida av. Det handlar absolut inte om några yttre ramar som finns i samhället, det handlar inte om rebeller i det avseendet. Det handöar om olika typer av skönhet, och främst om den typen av skönhet som vi vägrar att se i andra människor. Det handlar om att vi inte vågar ge oss hän och älska det som sticker ut. Dethandlar lika mycket om att ställa sig ödmjuk inför mångfald och att stötta den som hänger sig passionerat åt något den tror på. Det handlar inte om att stjälpa andra människor i sin strävan efter att skapa, utan att känna att människorna i ens omgivning ger en det utrymme man har rätt till.
Kallemange: För övrigt tycker jag inte att du ställer så himla pundiga frågor. Tycker om att du engagerar dig.
