Nova

När ska man unna sig att komma hem, att ladda ur och undvika de vassa hörnen som bara ger en blåmärken? I morgon ska jag sätta mig på tåget och blåsa på mina blåmärken, vila ut och gå omkring som om jag inte hade några bekymmer i världen. I morgon ska jag sätta mig på tåget och sakta ner mitt liv, hitta hem.

Som jag skjutit upp det här, lagt mig fel i sängen varje kväll och ändå somnat, och när jag vaknat har jag tvingats leta upp mig själv igen, eller hitta något som jag tror mig kunna vara den dagen.

Jag har sällan kommit hem. Jag hittar skingrade känslor kanske, och klockor som står stilla, jag hittar dörrar till flickrum där jag sitter och skriker, eller gråter eller skriver, eller alltihop på en gång. Men jag kommer sällan hem. Trots allt.

Det var inte min tid, när jag bodde i mina flickrum. Jag var sällsynt. Det fanns ingen bok som handlade om mig. Jag var olik alla och fastnade aldrig någonstans. Det fanns vägar och tider och flåsande djävlar och riskabla bomber till människor omkring mig då. Tunna löften till människor, skitiga, drängfulla kräkparfymerade likhögar till människor som vågade sig nära mig, och ibland rakt igenom mig. Det splittrade något i mig. Det fanns inget hem för mina tankar där. Då.

Ett väderbitet decennium senare väljer jag väg igen. Och igen. Och igen. Jag har en uppkäftig sprayburk i mina händer och målar fan på alla väggar jag inte tycker om. Det gör jag nu. Inte då. Då var allt förbjudet. Precis som  nu. Men jag bryter mot reglerna nu, och jag går igenom de fula väggarna som står i vägen för mig. Som står mellan mig och mitt hem.