Såg ni mig när jag sprang från Kulturhuset ikväll?
Det enda som egentligen stämmer med mitt beteende är att jag går därifrån. Jag lämnar stället lika förbryllad som när jag kom.
Det var nån slags finurlig kultur som jag bevittnade.
Och det lästes ur manus som skulle bli böcker i januari, eller liknande.
De läste och läste och läste och jag kom aldrig in i matchen riktigt.
Hade väntat mig att baren vid sidan av scenen skulle vara öppen.
Det var den inte.
Så jag tyckte att det gjorde detsamma alltihop.
Det var inte en kväll för poesi för mig.
De kom aldrig fram till mig med sina ord.
Vi var nog för långt ifrån varandra - jag längst bak i lokalen och dom där framme med sina konstiga sätt att leverera sina konstiga texter.
Två eller tre rader fångade mig dock.
Dom ska jag vårda väl.
På tre minuter max har jag sprungit ut ur Kulturhuset och ner i tunnelbanan.
Jag väljer tysta tankar för resten av kvällen.
De flyger så fint i den stora rymden utanför Kulturhuset.
Det räcker med tre rader ibland, kultur på scen är svårtillgängligt kan jag tycka. Poesi är bättre i nedskriven form än i uppläst. Behöver vi höra författarens röst för att röras av budskapet? Ofta ser författare ganska träiga ut och det finns väl en anledning till att de just blev författare och inte ex skådespelare? Hade ex Frida hallgren läst ur böckerna hade du nog inte sprungit därifrån.
