Aldrig någonsin mer

Vi snubblar och skuggar över med färg, låter halvmessyrer rinna ut över kanten på våra bägare, låter sinnena tynga ner våra kjolfållar, vi går med begravningsföljet, slår av på takten och förångar de lägst stående molnen, välver damm över gravvårdarens fönster, ristar oss blodstrimmiga mot kyrkväggen vid midnatt, endast då känner vi att jorden lagt sig i slagsida på oss, endast då kan vi få så mycket panik att vi blir starka nog att slita upp oss ur den cementerade myllan vi fötts upp i, bara i midnattsrodnaden på dina kinder känner jag igen dig, min vän, du skriker åt mig att ta dina ögon, ta dem och krossa dem mot gruset, stampa på dem för nu vill du inte se mer, nu har du tagit steget mot ett fritt liv, från allt det hårda du vuxit upp ur, nu finns inget mer att se, och så stort tror du, så brännbart vackra är dina drömmar att du aldrig någonsin kommer att behöva dina ögon mer.

Åsiktsmaskinen

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0