Åter på noll
Det är två tusen år sen sist vi begav oss från plantskolan.
Skickar grisiga hälsningar till en jul som ligger och trycker under sängen.
Vi lindar julens evangelium runt våra flashigt uppskurna handleder, tunnt tunnt papper översållade med lärljungarnas brev, indränkta i hyacintparfym direkt från kära Konsum, precis runt hörnet.
Det är två tusen år, vi har haft tid, och pengarna skaver hål i huden, in i hjärtat och ut på andra sidan, till kösystemen - ett limbo som bränner ut våra synder, kassörskorna avbetalda gråterskor som bara väntar på the great big party på Nyårsafton.
The great white, den lilla heligheten, vårt nattvardsvin letar sig ner till julen, kommer högt och hårt under täcket, kysser Mammon farväl.
Lilla heligheten kan aldrig nöja sig med bara en, har alltid råd med flera.
Vi vältrar oss tills knäskålar slår mot knäskålar och ben är det enda vi har kvar att skallra in det nya året med.
Vi väntar här i Limbo, vi läser syndernas förlåtelse och tillber oss vita nåden, vi avger kalla löften, spottar ut drömmarna på silverfaten och önskar att det skulle ha gått till på ett helt annat vis, livet, vi vill inte se vargansiktena i spegeln, vi vill skära ut vägarna till skolan och skjuta upp dem som lena actionsagor i venerna, vi vill blunda och följa oss själva tillbaka till noll, och sjunka ner i röda havet, mjukna och samla ihop vårt arv i fosterställning igen.
