Nova

... fast egentligen känns det som att jag går omkring här i nån annans liv, jag ser mig omkring, ser på mina saker, de skulle lika gärna kunnavara någon annans, jag går till jobbet, funderar på om det verkligen är mitt jobb, mitt kontor, mina prylar, mina beslut, och visst, det är det ju, men jag vill så ofta kliva ur mitt liv, springa bort, blunda, klä av mig alla kläder och sätta mig och gråta uppe på nåt tak nånstans, frysa mig tillbaka till insikt om livet, det riktiga, äkta livet... Men... nu sitter jag här, i en varm, mysig lägenhet och har tagit en paus från julklappsinslagningen, och tårarna sitter klistrade på insidan av mig, de vill inte komma fram just nu, det är torrt och varmt här, jag låter timmarna gå, har det väl inte så tokigt, men... alltså... det svarta kantiga hugger ut hål i allt det julröda inuti mig ändå... jag får helt enkelt stå ut, klara av det här, julen, jag ska försöka att hålla hhuvudet kallt och inte rucka på mina principer nu i jul, jag vill inte att det ska bli platt och känslolöst, jag vill ha hela mitt liv, jag vill inte försvinna in i nån slags halvskugga medan andra lever mitt liv, jag måste våga välja, varenda sekund är viktig, jag kan inte tappa greppet, jag måste hävda min plats, jag måste vara stark och hålla tag om mitt liv. Det är då jag kan leva.