Fredagsdrickatankar
Sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäck. Skivan "Med solen i ögonen". Herregud vad jag har lyssnat på den i mina dar. Men nu var det år sen jag satte mig och lyssnade igenom den. Har precis kommit hem från ett trivsamt glöggmingel hos ett par kompisar. Men nu är jag hemma igen. Och nu tänker jag hälla upp nån slags alkoholhaltig vätska i ett glas och häva det. Så romantisk är jag idag. Och så ska jag lyssna på Winnerbäck och samla ihop mig, vara jmig själv här hemma, älska att vara jag, försöka att inte fly någonstans, utan bara stå och gå just precis här hemma, i den här lägenheten, inte känna mig rädd för allt, för mig själv för tiden, för hela livet, för alla andra, ni vet, de där läskiga med en fot kvar i skuggorna, de där som viker undan, som ryms bakom rubrikerna i tidningarna, bakom stängda dörrar i trapphuset, som är minnen från hårda dagar i skolan, de där andra med hårda blickar, de där som man kanske bara målat upp på sin inre Berlinmur, de där som man ändå aldrig kommer att träffa igen, de där som lever i landet utanför, som har gått ner sig i de djupaste av träsk i ens hjärnas vindlingar och fuktigaste och kallaste vrår. Jag ska inte, behöver inte, vara rädd för dem. Och ändå... hur mycket behöver jag inte skriva av mig det här, hur mycket behöverjag inte våga berätta om mina rädslor för just de där skuggorna? Kram på er allihop, vi går här tillsamans. Jag är inte ensam. Ni finns här. Tack!
