Frosseri och hopp om hopp

Torsdag
Såg filmen Stardust nu i veckan. Det är en saga om kärlek. Vacker, modig, sann kärlek. Och äventyret som följer om man vågar ge sig hän. Manuset är baserat på en roman av Niel Gaiman. En av mina favoritförfattare. Hans bok Neverwhere är en av mina favoritböcker.

Jan Malmsjö har skällt ut Persbrandt i tv. Skådespelare... offentliga personer... de står på Dramatens scen och vi som sitter i publiken hänförs i mörkret. Det är inte oss strålkastarna är riktade mot, det är dom, och nu har Herr Jan Malmsjö tröttnat på sin kollega. Och suck... jag orkar inte höra på skiten... jag orkar inte ta ställning, och jag har så svårt att vara likgiltig, att ta det som det kommer. Så nu önskar jag bara att skådespelarkollektivet också kunde lösa sina konflikter utanför tv-studion. Jag blir bara trött av att höra och se det. Jag vill bara se skådespelarna göra sitt jobb uppe på scenen. Jonas Karlsson blev intervjuat i SVT igår och sa nåt liknande. Han tyckte inte att han ville dela med sig av sitt privatliv. Han ville jobba. Jag fattar inte att det måste bli så förbannat privat och dramatiskt med folk som är artister, författare, skådespelare eller är offentliga på ett eller annat sätt. Låt dem ta sii ansvar, kräv att de gör sii jobb, ha förståelse för att de inte är några övermänniskor att de kommer att ta ogrundade beslut i tjändten ibland, att de blir stressade trötta att de inte kan låta bli att påverkas av vad som händer i sitt privatliv och låta de där känslorna skina igenom på jobbet. Självklart måste det bli så ibland. Så blir det ju för alla människor. Men det är väl nästan perverst att jaga någon, hacka på någon tills den går sönder, och till på köpet göra detta offentligt, i media? Skitsnack, säger jag om det. Jag förundras över journalistiken i våra dagar. 

Jul-lunch med jobbet. Vi stack iväg till ett mysigt ställe en bit utanför centrum. Julbord... Frosseri. Vi behöver inte all den där maten. Av sorgligt uupenbara skäl. Ändå äter vi julbord efter julbord år efter år. Och så sitter vi där och sväller och skrockar med varandra om att ho ho ho vad mätt man blev, man orkar ju inte röra sig knappt... och det är höjden av ignorans. Jag är ignorant... Det enda jag gör är att tänka på det. Jag agerar inte ett gram. Jag äter mig igenom ytterligare ett julbord och skrockar jag med. Jag känner mig lite dubbelmoralisk. Det känns ju jobbigt. 

Visst måste man få stänga av alla sina jobbiga tankar ibland? Just nu börjar jag känna av en massa djävla svettig tomhetsångest och jag har inte kraft nog att ta itu med allt som tynger ner mig. Jag vill bara vara jag, här hemma, i lugn och ro, utan att behöva gråta för att allt känns så vridet, jobbigt och fel. Jag skulle vilja kunna känna att jag inte gäör fel bara för att jag inte orkar måla mitt liv vitt varenda dag, jag vill känna mig okej även om jag smyger in grå eller kanske helt svarta figurer på min duk. Usch... det känns som att jag kraschar mot varenda husvägg samtidigt som jag står kvar, orörlig... det är rätt jobbigt. Men jag tar en sak i taget, en dag i taget och jag måste värja mig från att få så dåligt samvete för att jag tar beslut ör att jag ärr rädd för att vara ensam. Ja, det handlar om det , det mesta i mitt liv, om att jag bara inte vågar tro på att jag kan stå ensam. Så jag bäddar in mig i tryggheten så mycketjag bara kan. Och så ibland, ganska ofta, ligger jag i all min hopsamlade trygghet och bara kippar efter frihet. Det är för sorgligt egentligen. Jag försöker klippa upp min trygghetskokong just nu dock, och det är väl det som gör ont, det hoppas jag att allt det jobbiga som finns i mitt bröst just nu är iallafall. I så fall är det hoppfullt. Hopp... jag måste hitta lite mer hopp i mitt liv.


Åsiktsmaskinen
Postat av: Christina

Hej!!!

Låt de pompösa herrarna tuppfäktas bäst de vill, bara vi slipper sitta på arenan och genomlida spektaklet... Lite lustigt med det där med att man bara vill jobba, det är väl helt självklart, vem vill inte bara göra sitt jobb o gå hem - borde väl vara självklart inom alla yrkeskategorier...

Låt julledigheten inbringa lite hopp! Hopp om att anlända på andra sidan ledigheten något uppvilad, hopp om att göra något mysigt och kul, hopp om en vår med nytt, fräscht, aldrig förr skådat ljus.

Låt dig uppröras om du vill av en Calle Schulman (för mig helt okänd - och kanske inte mer känd än att han är bror till en hypad bloggare som för den delen är skapligt okänd för mig med) som tappat kontrollen över sin ekonomi (med den ringa inkomsten på 50 000 kr innan skatt kan man ju förstå att det är svårt "is it you or your parents in this income tax bracket") och ska få hjälp av "Lyxfällan". Varför inte vara låta honom fortsätta tigga pizzakanter och tyna bort lite av bratigheten - ett par nätter på gatan rätar nog ut vilken bortskämd upper-class-twit-of-the-year som helst.

GOD JUL!!!!

2007-12-21 @ 19:02:33
Postat av: Sandra Lang

=) Tack så otroligt mycket, Christina! Jag känner mig redan mycket bättre. Det betyder väldigt mycket, ska du veta. God jul!!!

2007-12-21 @ 20:01:44
URL: http://www.sandralang.blogg.se

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0