Hon som kan tänka till Saturnus
När hon spelar med på rasterna spelar hon inte den rättmätiga finjusterade ungdomsängeln, det är inte den flickan i henne just nu, det är ett pappersspöke som vinden huggit tag i, det är en månblekt hud och fotsulor som strövat över stränder med vita stenar, det finns silverstrålar i hennes tankar som varit uppe på Saturnus och vänt.
När hon äter vyerna utanför bussens fönster på vägen hem från gymnasiehelvetet är hon inte hungrig, hon vilar bara på det mest fridsamma sätt hon kan, hon är tatuerade sekunder på skuldfri hud just när du passerar hennes säte, just när bussen kränger till tappar du ditt enda rimliga koncept, en liten enkel blank punkt inuti ditt huvud lösgör sig och sprider sig till dina fåniga pupiller och du är borta, avlägsen, långt från hennes tid.
När hon sprider ut sina vingar över himlen sjunker jorden ner och målar över sina svarta får, sina hagar av ägnslande. När hon går överallt i Stockholm är hon ett starkare hjärtslag, en klarare ton av sin ögonfärg, än hon var då, där hemma var då. När fingrarna skjuter fram alla brev hon aldrig skrev, då blöder ungdomsängeln ur sina ögon, när skorna trycker undan ljumma sekunder av pappersfigurer, förfluten tid är bara brev skrivna på tunnt papper för henne, människor hon mött griper henne inte mer än en halvtaskigt översatt spänningsroman.
