Med en stad i ryggen

Det bullrar dovt i mina tankar och jag har Norrköping i ryggraden. Där sitter hon och ser på mig, plirar som bara hon kan göra, jag plirar tillbaka, självsäkert den här gången, från Stockholm.

Hon ser på mig som man ser på färskt vatten i öknen. Hon drar tågrälsen över gården, slickar fötterna på människorna som trängs framför mig, men släpper mig aldrig med sin modstulna blick, hon kastar upp glittersnö i Carl Johans Park, blåser ut sitt vanvettiga pudersnö över Drottninggatan så att spårvagnarna slirar i spåren, uppåt går färden med mina tankar, dem har hon tagit med sig nu, uppåt mot centrum, mina förhoppningar, mina tomma frågor och lätta svar, hon fångar mig och mina år, hon släpper inte sitt grepp om min ryggrad, hon finns där, hon är min stad, för alltid.

Men Stockholm lever under mina fötter nu, Stockholm är en oupptäckt kontinent, Stockholm är mina drömmar och min verklighet. Jag låser upp dörrar nu, till den här stan, och jag går rak i ryggen. Stolt.

Åsiktsmaskinen

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0