Nova

Undrar om det var när jag insåg att jag kunde läsa.
Jag minns inte. Det bara fanns där.

Undrar om det var i taxin till lekis eller nån gång på gårdsplanen utanför det stora vita lekishuset. Jag var alldeles ensam. Hade en kall osynlig ring omkring mig. Hade onda aningar. Sex år. Tomma ord. Ledsna timmar.

Var det när jag gick genom skoltiden alldeles tyst av rädd galenskap?
Undrar om det var på bussen hem nån gång i gymnasiet, undrar om det var när jag tänkte att jag får fan inte tänka mer utan våga göra, göra som dom, fast jag aldrig nånsin ville göra som dom, ville göra som jag, ville simma ut i ett vitt vattendrag och simma ner och hämta den stora gyllene skatten på botten av mitt ensamma hav?

Undrar om det var när jag såg den tomma studentmössan i min hand,
undrar om det var när jag frös på väg hem efter min första djävla tenta, undrar om det var när jag klev innanför dörren på alla festerna som flöt genom mig, timmarna som jag flöt genom, genomskinlig, av blött papper, av lätt hud, av ingens ögonblick, av frasiga chipsminuter, av alkoläsksekunder, av tårar uppspydda i toaletten hemma, där hemma var då.

undrar om det var när jag skar av, skruvade bort, halade ner
undrar om det var när asfalt blev min favoritsmak
undrar om det var när jag valde att lägga huvudet på rälsen och gråta

Jag har glömt så mycket, jag har varsamt vikt ihop mina minnen i drömmarna och gömt dem nånstans mellan huden och ryggraden, i saliven, mellan händerna, mina stränder.

Jag undrar om jag verkligen står när jag står.