Har läst ut "Svarta Vykort"
Nu har jag läst färdigt Marcus Birros bok "Svarta Vykort". Jag misstänkte att det skulle ta tid att läsa den. Och det har det gjort. Många stycken i boken har jag läst mer än en gång. Det kändes bra.
Orden låter mig kliva ner i hans svackor, slira ut genom tid och rum. Han låter mig se utvalda delar av hans inre och yttre rum. Han tar mig med till Jonna, hans sambo. Till deras gemensamma helvetesresa, från nånstans i tiden innan allt började, till slutet, eller den nya början, där det svarta övergår i något ljusare, något mer hoppfullt. Han skriver om Sverige, om Finland, om Italien, om svenskarna, om sjukvården, om regntung himmel över måndagsmorgnar.
Han skriver så att jag får lust att tänka, så att jag får en bild av hur det kan vara för andra, det är en snäll bok, jag behöver någon som på det där snälla sättet visar att det finns folk som undrar vad i helvete hände?, som inte ställer sig över eller under någon annan, som visar sitt liv från samma perspektiv som man själv ser på världen ifrån. Olika liv, naturligtvis, men samma förvåning, rädslor, hopp och behov. Samma. Jag har så många gånger känt mig utanför med mina nojjor, mina försök att hitta och mina funderingar över världen och livet. Den här boken, och Marcus Birros författarskap överhuvudtaget, ger mig ett slags aktivt lugn i vars sällskap jag kan definiera mina insikter, vilket jag är i stort behov av. Det är jag oerhört tacksam för.
Orden låter mig kliva ner i hans svackor, slira ut genom tid och rum. Han låter mig se utvalda delar av hans inre och yttre rum. Han tar mig med till Jonna, hans sambo. Till deras gemensamma helvetesresa, från nånstans i tiden innan allt började, till slutet, eller den nya början, där det svarta övergår i något ljusare, något mer hoppfullt. Han skriver om Sverige, om Finland, om Italien, om svenskarna, om sjukvården, om regntung himmel över måndagsmorgnar.
Han skriver så att jag får lust att tänka, så att jag får en bild av hur det kan vara för andra, det är en snäll bok, jag behöver någon som på det där snälla sättet visar att det finns folk som undrar vad i helvete hände?, som inte ställer sig över eller under någon annan, som visar sitt liv från samma perspektiv som man själv ser på världen ifrån. Olika liv, naturligtvis, men samma förvåning, rädslor, hopp och behov. Samma. Jag har så många gånger känt mig utanför med mina nojjor, mina försök att hitta och mina funderingar över världen och livet. Den här boken, och Marcus Birros författarskap överhuvudtaget, ger mig ett slags aktivt lugn i vars sällskap jag kan definiera mina insikter, vilket jag är i stort behov av. Det är jag oerhört tacksam för.
Åsiktsmaskinen
Trackback
