Inte så enkelt att rymma
Marcus Birro skrev ett inlägg igår som jag blev rätt berörd av.
http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=703#comments
Det fick mig att tänka på hur det var när jag pluggade på högskolan i Eskilstuna. Det har gått en massa år sen jag flyttade därifron, men minnena och känslorna sitter kvar:
När det suddiga vräker sig in i sidan på dig
in i dina överflödiga kilon
- de väger ungefär som några mjölkpaket -
då blir du så tung
och dansar med svårighet
Det är bara det att det inte är något dansgolv längre
Det är ingen kö till baren
Det är lakan som borde ha tvättats för länge sen
Och en önskan om ett enda litet vanligt brev
eller en signal från ringklockan
Det suddiga ställer krav på dig som du aldrig någonsin kan uppnå
Du skriver ju, för fan
Det ska vara svart på vitt
Det suddiga, som när tårar faller, är det mest olönsamma sättet att leva
Det är fyra tysta, tråkiga väggar som faktiskt stirrar ut dig
Solen är så ogin, därute
Det är små korta vägar när man istället vill resa långt bort
Till Thailand
Fast jorden är inte så enkel att rymma i
åh vad jag känner igen mig i det där ... hopplösheten som sätter in. vilken årstid det än är. jag känner de som "flytt" utomlands i hopp om bättre liv, men det är då verkligheten verkligen har hunnit i kapp .. kram
lollo: Ja, så är det ju, trots att man så gärna vill förtränga det. Man får helt enkelt ta tag i sitt liv på hemmaplan - vart ska man annars göra det? - och se till att man har det fint, snällt och varmt i sitt liv.
