Nova

Ibland smulas ens tillvaro sönder - eller så känns det så eftersom man är en sån djävla dramaqueen i det tysta - när det kommer förbi nån som man tror är bra och man inleder nån slags vänskap och man tror att allt trevligt bara ska gå av bara farten och att allt annat bara ska sköljas av vägen, men så helt plötsligt far man rätt in i en betongvägg som nån har rest mitt på vägen där man färdas för glatta livet, och man krockar och tror man gått sönder för livet och när man då märker att det är ens forna vän som står där och torkar av sig betongrester från händerna... då blir det ganska deppigt en stund i livet, man måste ju plocka ihop sig och läka samtidigt som man måste leva nåt slags liv på halvfart under tiden och dessutom vara extra rädd för att möta nya sådana där livsfarliga betongblock på vägen i mörkret, för det kommer en massa djävla nätter också, som för det mesta egentligen är vackra, men när man sjunker ner i den där dumma rädslan så krymper man ihop och orsaken är ibland de där förbannade minnena från krocken då, där borta i förr i tiden. Men nej, nu ska jag slå ihop det här mentala fotoalbumet.