Tjena! Läget?

Jag övar varje dag på att vara social. Det går bra. Jag lär mig, men jag sitter ändå på tunnelbanan på väg hem nästan varje dag och skälver, ibland mer, ibland mindre, och försöker trippa ner, landa med fötterna på jorden, låta dagen, intrycken och känslorna sjunka in. Försöker hitta den där tanken, värmen, tryggheten i att få vara jag, att tycka om mig, och att vara glad åt de möten jag haft under dagen. För jag tycker ju om att träffa människor. Mest gillar jag ju de där trevliga, snälla människorna som gör mötena så enkla för mig.

Ändå är jag rädd nästan jämt för nya möten. Det är bara så. Och just därför får jag de där skälvningarna efteråt. Som om chocken över att jag faktiskt klarar av att umgås med människor slår mig när jag blir själv igen, men jag tänker att jag ska vara glad åt det, det är väl helt enkelt så jag reagerar, det är väl nånstans min glädje över att jag också får lov att finnas bland er andra. Och på senaste tiden har jag träffat en hel del av er och det är jag så otroligt glad över.

Ni är toppen! =)


Åsiktsmaskinen
Postat av: Kallemange

Mötet som frukt av en utflykt i den okomfortabla zonen är väl det mest näringsrika som finns? Läser jag rätt om jag känner in en mer optimistisk Sandra för tillfället?

2007-11-23 @ 16:07:42
Postat av: Sandra Lang

Kallemange: Håller verkligen med dig. Det som känns så hemskt och jobbigt innan man hoppar förbyts nästan jämt till något riktigt trevligt när man landar. Och ja, jag känner mig lite mer uppåt just nu.

2007-11-25 @ 17:36:42
URL: http://www.sandralang.blogg.se

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0