Nova

Jag skulle kanske göra det här på ett annat och bättre sätt. Jag skulle antagligen må bra av att inte vänta längre. För nu ligger dimman tät nere i hamnen och det är oktober. Den kalla, trötta månaden har kommit hit, till mig, och jag har inte så mycket att sätta emot. Jag har blivit deppig. Har svårare att gå upp om morgnarna. Det är en krasslig form av mig som möter mig i badrumsspegeln. Jag är glad om jag orkar ställa mig i duschen på morgonen. Eller äta frukost.

Det är något förbannat fel med hela bilden. Jag har svårt att samla ihop mina ben, mina hängande tankar och jag har fått svårt att stava rätt, att gå rakt och komma framåt. det finns folk nere i hamnen, som letar sig fram längs fuktiga kalla fasader, i blindo hasar de fram eftersom dimman inte ger dem en decimeters fri sikt. Den där dimman är min höst, känner jag.

Men jag kommer vägra att ha med någon annan än mig att göra, jag kommer att tillbe det vackra, starka i mig och jag kommer att överleva, men just nu är mitt inre tempel litet, slitet och ostädat. Jag har en tro, men det är också allt. Just nu.