Nova

Det här skrev jag på Poeter.se nyss. Det känns framsför allt som en uppmaning till mig själv, men den är till er också:

När orden flyger baklänges ut ur munnen på er

När ni inte har något att försvara er kärlek med

När ni hatar mer än ni någonsin kunnat drömma om

När ni själva gått i uppfyllelse, när alla era vätskor brinner av ett urskuldrande, uppfodrande

Märk er själva med allt det vackra som är ni

Pensla sommarblommornas dofter på insidan av er hjärtan, hjärnor

Fridlys er själva och hissna inför rymden som ropar hejja-rop åt er

Det lever stjärnstoff, små smulor av världens största känslor och begivenheter i just er, i just dig, just nu, just idag

Släck all törst och gråt pärlor, spana mot solen, mot jorden, mot i morgon, lös alla mysterium, skriv under, läs på, emellan, driv dig själv till vansinne, om du nu vill, måste

Stava fel för att du måste

Gå inte dit du inte vill, trä upp orden på det vackraste av snören

Det är glittrigt och fantastiskt i skuggan av dig och det liv du kanske helst av allt vill slänga över bord

Jag vill inte det, jag väntar här

på dig