Nova

Det ligger sidor av mig hopskrynklade i en papperskorg i en skolkorridor

Flera hundra dagar av ord som gick i mig och under och på ytan
Aldrig någonsin återvanns de där sidorna

Det finns en bok i varje ögonblick nu
Jag ser raderna samla sig för demonstration i mitt hjärta
Flaggor röda av revolution och blod vajjar för mig

Det går en rad av mig över döda hav och tusenåriga öknar
Det går en svart linje över tunga år
Jag låg och grät rader av mig under år av skräck
Jag låg ensam i skytterader tusen nätter

Det enda som egentligen stämmer med mitt beteende är att jag går därifrån. Jag lämnar stället lika förbryllad som när jag kom.
Det var nån slags finurlig kultur som jag bevittnade.
Och det lästes ur manus som skulle bli böcker i januari, eller liknande.
De läste och läste och läste och jag kom aldrig in i matchen riktigt.
Hade väntat mig att baren vid sidan av scenen skulle vara öppen.
Det var den inte.
Så jag tyckte att det gjorde detsamma alltihop.
Det var inte en kväll för poesi för mig.
De kom aldrig fram till mig med sina ord.
Vi var nog för långt ifrån varandra - jag längst bak i lokalen och dom där framme med sina konstiga sätt att leverera sina konstiga texter.
Två eller tre rader fångade mig dock.
Dom ska jag vårda väl.
På tre minuter max har jag sprungit ut ur Kulturhuset och ner i tunnelbanan.
Jag väljer tysta tankar för resten av kvällen.
De flyger så fint i den stora rymden utanför Kulturhuset.

Jag har ett språk genomskinligt mot vitt papper
Jag har ett liv genomskinligt mot vit tid
Jag har en längtan genomskinlig mot vit mur
Jag har en karta genomskinlig mot vit värld
Jag har en framtid genomskinlig mot vita drömmar
Jag har blod genomskinligt mot vit kropp
Jag har ögon genomskinliga mot vita vyer
Jag har en mun genomskinlig mot vita tårar
Jag har en tro genomskinlig mot vit evighet
Jag har ett hjärta genomskinligt mot vit lögn

Universum sluter sina ändar där jag börjar och slutar

Plus- och minuspolerna skickar sitt slagg genom mig för att renas

Jag kallar skiten för den mänskliga faktorn

Det regnade sedlar från himlen en dag för ett halvt liv sedan ungefär

Jag minns det inte exakt

Det lät väl som vilket höstregn som helst kan jag tro

Ingenting skulle bli sig likt efteråt

Vi gick in i en helt ny era

Vi låg slagna

Det var som att vi blivit förblindade

Men mest av allt var vi trötta

Vi trodde aldrig att ett system skulle kunna kollapsa på det där sättet

Nu visste vi att det kunde det lik förbannat göra

Det blev en lång tid av irrande runt diverse tidsaxlar och väntande hala hörn

Vi var små men inte utan värdighet

Vi undrade varför varenda dag

Försvarstal:

Det ligger en värdighet i att låta de som bär skönheten inom sig gå oskadda genom elden.

Det finns så mycket som fallit
Det är så mycket som är i väntan på
Ett ordnat liv utan kaos
efter en mild vinter med slaskiga avtryck av gamla slitna kängor

Det är så lätt att fabulera om nya skor till nästa vinter när det är sommar
och ändå river man ner allt det sammetsröda, det mörkt blodröda, det intorkade roströda, allt som någonsin funnits till under himlen

Man säger något annat

Det finns så mycket som samlats i högar utmed vägen
det är ingen väg längre förresten
Det är ett spår, en känsla, ett struket plustecken i diket
Det finns så mycket som fallit

Låter det som ska falla
falla

Målar ett övergångsställe med bred pensel och vit färg över snubbeltråden
när jag måste korsa den

Faller inte riktigt än

Kastar alla dubletter av mig själv ner i toaletten
Låter alla dubbla budskap försvinna ner i avloppet
I spegelbilden ser jag bara en
Mig själv
så som jag blev
En exklusivt utvald variant av mig själv
Det står inte flera andra på tur

Jag visste inte att jag hade dåligt självförtroende förrän någon kom och sa det till mig. Den här meningen stör mig. Jag vet att jag inte har så värst mycket att komma med, jag är ganska dåligt allmänbildad och jag har inte så stora kunskaper om så värst mycket. MEN, och det är ett förbannat stort och mäktigt MEN: Inte fan sitter mitt självförtroende i det.

Ett självförtroende är inte något man så lättvindigt kan bestämma graden på. Men det tycker jag folk gör lite till mans varje dag. De säger: Hon har så dåligt självförtroende. Eller: Hennes självförtroende skulle man ha. Och så sucker de och drömmer sig bort. Jaha, tänker jag istället. Snacka går ju. Men det är relativt få som verkligen går djupare ner i den personen som de just uttalat sig om. Hon som anses ha dåligt självförtroende kanske inte alls har det utan helt själv väljer att vara på ett visst sätt och gör sina val baserat på fantastiskt väl underbyggda argument. Hon kanske säger - Nej, det där kan jag inte. För att hon har analyserat situationen och inser att nej, det där kan jag faktiskt inte.

Och hon som påstås ha så briljant bra självförtroende, hon kanske bara klampar på och kör över folk för att hon inte har vett till nåt annat och så får hon sin vilja igenom och driver igenom sina projekt utan att blinka. Jag gillar inte sånt.

Och hela det här snacket om bra eller dåligt självförtroende, det är vad jag kallar kvasidiskussioner. Det är på gränsen till fegt att komma med såna irrelevanta argument. Det visar på nån slags rädsla att säga att nån har dåligt självförtroende. Det är som att man har något att dölja själv när man måste börja prata om andra. Dåligt. Värdelöst.

Mina tankar följde konturerna av den insjunkna delen av mig som träffades av din sten
Den där råa luften kom tillbaka
Idag sjönk min hud ihop över alla sådana märken jag har i min kropp
Jag ägnade eftermiddagen åt att resa gravstenar över de allra djupaste hålen och planterade träd som skänkte platserna i mig skugga
Jag lät för mitt inre svala vindar svepa genom trädkronorna
Jag vandrade långsamt upp och ner för kullarna och dalarna i mig idag
Jag kysste mina allra mest ömma sår, smekte ärren och satt så länge jag behövde vid varje liten spricka i mig
Jag läste vackra sagor över mina vassaste kanter så att jag mjuknade och kunde le igen
Min hud är fortfarande ojämn men nu skiner den igen

Man ska vara sval. Man ska inte bry sig. Inte lägga sig i. Inte hoppas på något. Eller, man ska iallafall inte visa att man hoppas, glöder, brinner. Man ska inte kliva av från den gyllene medelvägen, man ska inte tillåtas ha rätt eller fel, man ska gå omkring och vara en vanlig medelsvensson. I hela sitt liv. Jag blir deppig av sånt. Det känns så förbannat hårt och meningslöst långt långt nere i botten av mitt hjärta. För jag älskar folk som faller ut, som ger sig hän, som kastar sig huvudstupa ut i äventyret, i det stora mörkret eller den glödande elden. det är de där människorna som lever.

Igår läste jag på Marcus Birros blogg att han hört av sig till Svenska Akademien och frågat om de var intresserad av att välja in honom. Senare publicerade han ett svar från Akademien på bloggen. Peter Englund som svarade skrev att de inte tar emot ansökningar till akademien utan själva väljer ut ledamöterna. Det vet ju Marcus Birro också.

Ännu lite senare brister Marcus ut i svårmodigt tvivel över sina egna prestationer som kulturarbetare. Och visst, det är väl inget konstigt att känna tvivel över sig själv ibland, men att höra av sig till Akademien med frågan om en plats vid litteraturens honnörsbord måste väl betyda att man har förbannat höga tankar om sig själv och sitt litterära kunnande och värde. Och det är DÄR skon klämmer. Det är fantastiskt bra gjort av honom att höra av sig till Akademien. Det är så man ska göra tycker jag, man ska inte veta hut, man ska sticka ut, man ska ta karriärtrappan i flera steg i taget, man ska inbilla sig att man kan flyga, man ska tro på att man har en plats i Svenska Akademien om man har en sådan övertygelse.

Det som tröttar mig är Birros svar på min kommentar. Läs både kommentar och svar nedan:

Min kommentar:
Du, jag tyckte det var coolt att du hörde av dig till Svenska Akademien. Du hör hemma i det ljuset, där framme. Jag gillar människor som gör sånt, som drivs framåt av sin passion, som verkligen gör något, och det gjorde du ju idag, och jag väljer att tro att du faktiskt gjorde det helhjärtat, jag vill tro på sånt, det finns så mycket annat som är grått och trist och tråkigt som bara känns deprimerande, men att satsa på något helhjärtat, att våg fråga någon något man tycker känns viktigt, det är stort för mig. Därför: Jag förstår om du känner dig tvivlande till dina egna förmågor då och då som du skriver i det här inlägget, - det gör alla, det är mänskligt -, men jag vill iallafall säga att jag tror på hoppet, glöden och passionen bakom ditt brev till Akademien.

Marcus svar:
Fast de var inte så intresserade?

Det är just det där, att man ger upp och inte ser vad man faktiskt åstadkommit, vad man vågat göra. Man sjunker ihop som en tom ballong och känner sig inte ens vatten värd. Sånt blir jag så förbannat trött på. Och jag blev förvånad över att han av alla bara fokuserade på att Akademien inte verkade vara så intresserade. Nej, alltså, jag får nog ta min naivitet och gå några varv i skogen och fundera på vad han egentligen menar.

Soliga varma kramar till er allihop!

Svimfärdigt skitnödig ser hon ut, hon som presenterar villkoren för livet i tv på bästa sändningstid för oss som tittar på.

Vi, som inte har vett att stänga av, att vrida våra huvuden åt ett annat håll, att lämna hennes röst åt sitt öde, åt oss rapar hon upp den ena bittra mediasanningen efter den andra, hon får oss att verka mindre än vi är, vi äter villigt ur hennes artificiella svettiga händer, hon går in i oss, rakt genom tv-rutan och vi vet att i morgon kommer hon att bli recenserad i vår morgontidning, hon kommer att bli reducerad till en sex rader kort dödsannons i recensentens rödglödgade spalt på frukostbordet på söndagmorgonen i ditt hem i ditt liv, men idag, nu ikväll, är det hon och ni, hennes slavande fotfolk vid mediafronten och hon tar er vart hon vill, hon tiger när ni behöver ljudet av hemvändande fötters armé, hon skriker in tinnitus i era öron, fattar ni inte att hennes tänder kommer att slita sönder era axlar, repa upp era ryggrader och mosa era svalg ikväll?

Det ömmar av det där stolta, inskolade i våra blickar när vi ser våra barn göra som vi, och göra om, som vi, och falla, som vi. Vi gläds djupt nere i våra bröst, vi andas bröstkorgen sprickfärdig av den där luften som också våra barn andas.

Vi lämnar våra barn i händerna på andra, vi hoppas, tror att de ska vara som vi, som alla andra. Men ingen är som alla andra, ingen tänker lika. Det går ljudlösa fötter som lämnar svaga spår på dagisgolv, på lekplatser, i mellanstadieklassrum, i korridorer och i fuktiga omklädningsrum efter gympan. Barn som inte alls känner igen sig i världen går ett halvt steg bakom allt som är schemalagt, framdukat och pedagogiskt presenterat för dem. De är originalen som förändrar världen i sina försök att inte smälta in och försvinna.

Det ligger mantlar över varenda stolsits hos de där rebellerna, poeterna, artisterna, skaparna, pojkarna, flickorna. I klassrummen går det djupa skyttegravar mellan bänkraderna. På dagis är det skrik överallt. Det är svärande, frigjorda djävlar som hittar färger på paletter ingen nånsin trodde fanns. De letar i gräset långt efter att picknickgästerna åkt hem, dyker djupare i havet och silar sanden mitt i nätterna på stranden trots att den blivit skitig av olja. De behöver ingen översminkning.

Om det överhuvudtaget ska ömma svidande någonstans på någon så är det i ögonen hos dem som låter våra barn gå ensamma och flämtande mot utkanten av systemets ramar, normer och behagliga mönster. Det är ett osnyggt sätt, tycker jag. Det finns vackra passager i livet, det finns vördnad, innerlighet och rättfärdighet, i början av varje liv, i varje nytt andetag, det finns tyvärr taggtrådar och sega nät strax ovanför våra huvuden, mellan himlen och våra drömmar. Barnen har inte gjort sig förtjänt av dåliga förebilder utan drömmar. Sånt passar sig inte.

Leva länge på sparlåga, grina illa åt småsår, hålla mig undan höga höjder och svåra fall, vira in mig och mina nära i bomull. Det kanske är så jag ska göra. Livet däremot är förbannat kantigt. Läskigt. Det finns hat därute. Jag måste nog möta alltihop. Måste rinna ut i livets flod och bli ett med föroreningarna och de sällsynt välgörande mineralerna som samsas i samma vik, eller i djupet av havet, eller i regnet. Grått regn, blå himmel, turkosblått hav. Vatten, grå sörja och mänsklighetens alla ljud samlade i en enda snäcka framför mig på bordet, från en strand i universum. Gråheten smittar av sig, bomullen finns i fickan. Men jag kliver av bussen ett tag nu, ställer mig vid hållplatsen och spanar ut över främmande land. Barfota och målmedveten. På flykt från gråheten. Med revor på knäna, krossat glas i fickorna och hunger efter mer. Alltid mer.

En vanlig måndag i augusti behöver kanske ingen närmare beskrivning. Det har varit en väldigt vanlig dag. Kämpade på gymet: löpbandet, roddmaskinen, ryggen, magen, blandbandet som flyttat in i MP3-spelaren, strecha, duscha, fixa håret, tunnelbanan, frukostmacka på gående fot, jobbet, kollegor som kommit tillbaka från semestern, morgonmöte, sol utanför fönstret, hög luftfuktighet, fast jag lär mig aldrig att säga det där ordet, utan säger luktfuktighet istället, sushi-lunch, knappra på tangentbordet, tänk ut nåt smart, var smart, privatsufa inte, nej, INTE, jo lite, aftonbladet.se, kan passera som research, typ, fika, glass med tiramisusmak, glass med melonsmak, chefen bjuder, ja-må-han-leva-sång till chefen, semester-nostalgi-prat, tillbaka på rummet, jobba lite till, knapper, knapper, radio via Internet, logga ur, stänga av telefonen, plocka ihop, släcka, stänga, lämna, ut på stan, Stureplan, Dramaten, vattnet, vackert alltihop, Kungsträdgården, tunnelbanan, ljudbok "Gone baby gone", handla, laga mat, vara kattvakt, Harry Potter, och om en liten stund övningskörning.

Som jag skjutit upp det här, lagt mig fel i sängen varje kväll och ändå somnat, och när jag vaknat har jag tvingats leta upp mig själv igen, eller hitta något som jag tror mig kunna vara den dagen.

Jag har sällan kommit hem. Jag hittar skingrade känslor kanske, och klockor som står stilla, jag hittar dörrar till flickrum där jag sitter och skriker, eller gråter eller skriver, eller alltihop på en gång. Men jag kommer sällan hem. Trots allt.

Det var inte min tid, när jag bodde i mina flickrum. Jag var sällsynt. Det fanns ingen bok som handlade om mig. Jag var olik alla och fastnade aldrig någonstans. Det fanns vägar och tider och flåsande djävlar och riskabla bomber till människor omkring mig då. Tunna löften till människor, skitiga, drängfulla kräkparfymerade likhögar till människor som vågade sig nära mig, och ibland rakt igenom mig. Det splittrade något i mig. Det fanns inget hem för mina tankar där. Då.

Ett väderbitet decennium senare väljer jag väg igen. Och igen. Och igen. Jag har en uppkäftig sprayburk i mina händer och målar fan på alla väggar jag inte tycker om. Det gör jag nu. Inte då. Då var allt förbjudet. Precis som  nu. Men jag bryter mot reglerna nu, och jag går igenom de fula väggarna som står i vägen för mig. Som står mellan mig och mitt hem.