Nova

Jag reste Från Karlskrona idag
Tom
Allt regn i hela Sverige hade samlats i molnen ovanför flygplatsen verkade det som
Som en blogg, nästan
Ett ögonblick i mitt liv
En trött arbetare efter en dags värv
I väntan på helgen
på flygplatsen
och självklart är flyget en timme försenat

Risifrutti, Japp och 60 cl apelsinfestis som smakade socker
på flygbussen
Lyssnade på Stieg Larsson

Efterskalv är ändå på något sätt lättare att hantera än jordskalven
Mitt värv var gjort
Jag förvånade mig själv ännu en gång
Slog ett nytt rekord i mänsklighet
Jag är nog en nervcellernas Carolina Klüft
Be mig så ska jag förklara min själs tio kamper över ett glas öl

Du skulle in genom planket, till bakgården och den där festen som pågick med tuffa Converse-skor doppade i vattenpölar vid sidan av rabatten med rostiga rosor kvarglömda av bostadsrättsföreningens gårdsansvariga. Dit skulle du, de väntade antagligen på dig, de andra, två var de i avsaknad av dig, efter den första skålen med dig i en nyöppnad ölburk var ni fulländade, treenigheten var komplett och sommarkvällen hade bara börjat.

Ni var ett sidospår av vardagen, era tankar var undantagen som utan tvekan bekräftade allmänhetens rådande uppfattningar om praktiskt taget allting, särskilt sådana tankar som klottrades ned i förbipasserandes öron under fester bakom plank i slutet av juni. Ni projicerade fram skyddande ögondroppar som rann från insidan av era ögonlock när ni av en eller annan händelse läste samhällets trosbekännelser i form av svarta rubriker och kräkiga löpsedlar runt omkring er på gatorna.

Fyllan fyllde stora hål av röstberättigade minnen i er varenda sommarkväll, iallafall de där kvällarna med uppehåll, måttliga västliga vindar och skimrande solnedgångar när ni satt på klipphällar smyckade av glimmande aluminiumburkar och pärlor av cigarettfimpar och kände händerna bli tunga av plastmuggar fyllda av rödvin på vippen att rinna ut i den kvällsrodnande Mälaren.

Räddningstjänsten fick rycka ut och rädda dig och dina kompisar ungefär en gång i veckan. Ni sa att ni var fanatiska och bokstavstroende kristna som i en ovanligt grym pakt med hädangångne Jesus blivit välsignade med förmågan att kunna gå på vattnet. Ni blev uppdragna i gummibåten, återförda till fastlandet och förmanade att inte tolka Bibeln under alkoholpåverkan.

Det tog ungefär en vecka så hade ni bokat en plats för tre på den asfalterade gårdsplanen bakom planket igen. Du trängde dig in mellan plankorna med ett par urrivna sidor av den heliga skrift i bakfickan. Två personer hälsade dig välkommen in med leenden som det inte gick att ta miste på.

Lite mörbultad av det här året tillåter jag mig att sacka efter

Tar kurvan på ett ben och hukar lite inför upploppet

Publiken har skjutit haren som jag jagat

Den ligger i sina dödsryckningar några meter från mål

Jag skite5r i det hàr, den hàr jàvla bloggen, Sj, att fòrsòka gà i fronten fòr fòràndring, fòrbàttring. Jag skiter i sjukvàrden i sj, i alltihop. Det fungerar inte.

Bye. "

Har alltid gillat att skriva. Vad jag vill med mitt skrivande? Komma framåt, inåt, närmare dig, kasta loss, virvla upp glitterdamm i dina ögon, lämna bort, slipa av, hämta, viska fram det vackraste som finns.

Exempelvis:

Tusch

Och när de levandes konturer klättrar upp i eken utanför ditt hus, och kikar in, just i höjd med ditt fönster, i flickrummet på ovanvåningen, just när du ritar tuschtulpaner på duken på staffliet, just då när du vill dricka upp det tuschblandade vattnet i muggen på bordet bredvid din halvfärdiga tavla, när du tänker att allt härinne tappat smak, då drar sig konturerna av dig bort och ner i springorna mellan plankorna i det gamla trägolvet i ditt rum och solen står som ett orange glasklot vid horisonten, ovanför trädtopparna, bortanför ängen.

Tulpanerna har vandrat från tavlan till väggen och föräldrarna har ingen aning om att du ska försvinna inatt och bege dig in i solen. Det finns så många konturer av männiksor du aldrig mött i den där eken nu, du är oformlig och kliver upp i trädet och liftar med ett eklöv mot solen.

Fan, jag har en hang-up till... Jag har hängt upp mig på folk som tar sin karriär, sina ambitioner och talanger och siktar högt, det är fantastiskt, men som därefter lägger sig ner och rullar sig i nån slags skit som känns lite konstruerad. Alltså, det är okej att känna sig som världens absolut sämsta i världen på allt upptänkligt, men va fan, det gjorde rätt ont i mg när jag försökte stötta en person i det där tillståndet igår. Ja, visst, förlåt så djävla mycket att jag nånsin brydde mig om att säga nåt till dig alls. Fan, jag är sur och jag borde inte vara det. Jag hade tvåa i psykologi på gymnasiet en termin. Jag var förbryllad över att det fanns en bit av plugget som jag inte behärskade. Och okej, psykologi är inte min grej, jag försökte bara vara nåt slags stöd. Det funkade värdelöst. Nu känner jag mig deppig för det. Fan fan fan.

Jag ska försöka att vara en sån där som inte springer ut i gatan med vevande armar så fort nåt nytt eller läskigt händer, jag ska försöka att bli en sån där som tar saker med lite mera ro. Det behöver inte nödvändigtvis vara så förbannat skakigt inuti hela tiden. Jag ska jobba på att sjunka ner i min mentala sjukt sköna fåtölj och känna hur skönt det är, hur mysigt och varmt livet kan vara.

Inget mer. Varmt, nyköpt gott te, en rostad macka. Kanske fyra rostade mackor. Kanske tio rader nyskriven poesi, kanske en lättnadens suck. Mina vänner, hösten kommer och jag kommer att tända ljus, snygga, nyinköpta, superdesignade ljus, som jag själv valt ut, de ska få stå i min lägenhet och lysa för mig.