Författare. Alltid.
Ett sammanbitet leende i ett lika sammanbitet ansikte. Vi sa alltid till varandra att försöka le. Det funkade sådär. Naturligtvis. Det passerade årstider. Vi log inte. Det fanns disiga dagar, mornar, på väg till skolan, på regnvåta skogsvägar. Aldrig ett förlösande leende. Skolgårdar kom och gick under våra fötter. Familjer splittrades framför våra ögon, bakom våra ryggar och bakom låsta dörrar, i villor vi aldrig skulle komma att ha tillträde till.
Ursäktande mödrar drog sina söner och döttrar allt närmare sina rökskadade hjärtan när vi skickade våra brev till dem. Frågor om allt skickade vi till dem. Vackra, tämjda barn i ledband. De fick brev efter brev av oss. Det fanns gråa dagar och jag tror att de där dagarna var precis lika grå hemma hos de där barnen. Framåt skulle vi, tillsammans, och klassen drogs framåt av tiden, av en smärtsam längtan planterad i våra huvuden av våra föräldrar.
I våra böcker fanns det taggar som de andra barnen aldrig såg. De läste på raderna. Vi läste mellan dem. Fick ont i magen och gick ut ur klassrummen, lade oss på rygg på toaletten och väntade ut yrseln. Ingen kände igen oss när vi kom tillbaka in i klassrummet. Vi brände bort våra mänskliga drag mellan klassrummen och toaletten. Det brann i korridorerna och vi svärtades så djupt att vi till slut bara hade en sak kvar att göra. Vi måste skriva brev. Till våra klasskompisar. Rakt in i deras hem, till deras hjärtan. Vi blev författare. Vi blev poeter. Hamnade vid sidan av. Fastnade aldrig. Lever på övre däck, står längst upp, längst fram och längtar efter stormen.
Det enda vi aldrig slutade med var att skriva brev. Till er.
Ursäktande mödrar drog sina söner och döttrar allt närmare sina rökskadade hjärtan när vi skickade våra brev till dem. Frågor om allt skickade vi till dem. Vackra, tämjda barn i ledband. De fick brev efter brev av oss. Det fanns gråa dagar och jag tror att de där dagarna var precis lika grå hemma hos de där barnen. Framåt skulle vi, tillsammans, och klassen drogs framåt av tiden, av en smärtsam längtan planterad i våra huvuden av våra föräldrar.
I våra böcker fanns det taggar som de andra barnen aldrig såg. De läste på raderna. Vi läste mellan dem. Fick ont i magen och gick ut ur klassrummen, lade oss på rygg på toaletten och väntade ut yrseln. Ingen kände igen oss när vi kom tillbaka in i klassrummet. Vi brände bort våra mänskliga drag mellan klassrummen och toaletten. Det brann i korridorerna och vi svärtades så djupt att vi till slut bara hade en sak kvar att göra. Vi måste skriva brev. Till våra klasskompisar. Rakt in i deras hem, till deras hjärtan. Vi blev författare. Vi blev poeter. Hamnade vid sidan av. Fastnade aldrig. Lever på övre däck, står längst upp, längst fram och längtar efter stormen.
Det enda vi aldrig slutade med var att skriva brev. Till er.
Åsiktsmaskinen
Trackback
