Nova

Nu finns en ny text av grandiosa sandralalala på poeter.se Läs den här först av alla.

Bussen körde förbi eftersom hon låg vid sidan av hållplatsen utanför chaufförens synfält

Vinden hade släppt taget om henne just där

Jordskorpan revs upp på nytt av isen under naglarna och det där som kanske skulle ha varit solen i ögonen slocknade som barnen på en av alla dokumentärer från krigshärjade avkrokar av en värld hon aldrig lärt känna

Det var bara pengar de ville ha men hon tänkte inte ge dem några hon tänkte inte bli en av alla dem som skänkte sina pengar till särskilt inriktade projekt som självklart skulle komma att ge fantastisk avkastning

Nej, hon var aldrig sån i sina tankar, hon bad aldrig om mer, hon stod och slog på sig själv i desperation innan hon föll eftersom det aldrig skulle bli någon förändring, det skulle aldrig komma en enda dag då människor i hennes närhet förstod henne, då de skulle ge henne sina berättelser, inte sina pengar.

Hon skulle kunna förvandla hela djävla världen till ett nöjesfält där ingen behövde betala en spänn och där alla var välkomna men de generösa blickarna hon samlade på höll så många inom sig att hon började slå sig själv för att hamna på sjukhus för att förmå vårdpersonalen att börja sina pilgrimsfärder till patienter utanför sjukhusmurarna.

Det är ju där de riktiga vårdtagarna finns, försökte hon säga till syrrorna och vårdpersonalen som hittade henne blåslagen och nynnandes på ett potpuri av saliga psalmer som hon hittat på fasaden i en gränd en gång i tiden när vingarna fortfarande satt tryggt i hennes hjärta.

Jag är lite trött. Så jag hoppar över Poetry Slam i Rinkeby ikväll. Måste också ta hand om disken och fylla några flyttlådor. Men jag ska samtidigt försöka lära mig texter utantill. Ler inombords när jag visualiserar målbilden framför mig: en cool, stark och snygg brud med suveräna texter och ett starkt framträdande. Ha ha ha, tiopoängarna lär hagla.

Jag går nu, låser mig ute från allt, tar sikte på den svarta punkten bakom caféet, det blåser och fan också, jag orkar inte, men jag vill, men det är meningslöst alltihop. Ska jag vid trettio års ålder behöva skära upp mig på insidan för att hitta rätt mellan raderna? Jag flätar upp komplicerade band och relationer och stampar på marken så det går hål i mig. Jag brännmärker mig själv och ritar en ledsen mun på fönstret på en tom toalett.

Jag gör det här till nån slags avdankad ritual där hjärnan kallnat och plåt trycks mot min gom och jag vet att det handlar bara om att vara modig, det handlar om att trycka in rätt siffror på miniräknaren och sen är det bara en djävla motorväg till mål, mot mål men stelnade stenhårda stuprörsben kan inte gå nånstans kan inte tända en enda ögonhåla, kan skriva ryggtavlan full men det ligger krossat glas allra högs upp på ytan när jag försöker ta på mig ta på mig och slint åt helvete med er, alla djävla kallsinniga satar och kom inte och hitta på att livet tar oss med på en resa för här står jag och det mörknar och det enda som vajar är mina ögonfransar mot den entoniga avskedsmusiken vid randen av the bitter fucking end.

Skulle vilja sitta på ett kvällståg söderut just nu. Skulle vilja kunna sluta ögonen, bara några sekunder, och höra tåget röra sig genom kvällen och naturen. Skulle vilja sitta där med min kaffemugg och veta att jag lämnar stan för en tid nu, veta att jag är på väg ner till Skåne och över bron till Danmark. Skulle vilja veta att jag har en liten lägenhet där, skulle vilja ha den, skulle vilja kunna gå omkring i Köpenhamn och känna till stan, skulle vilja känna mig trygg där, hemma, skulle vilja få distans till Stockholm. Stan har hunnit upp mig i halsen. Jag stapplar fram på gatorna, dricker mn Mocca Latte, men jag är inte på riktigt, jag snavar och skaver hål på mig när jag susar fram på trottoarerna i mina höga stövlar. Jag skulle vilja vara en sjörövardrottning istället. En flinande Pippi Långstrump, starkare än nån annan, skulle vilja kunna gå över havet mot solen och doppa tårna i det varma söderhavet och skicka post i flaskor av vackert glas och blinka mot stjärnorna och gå igenom allt.

Jag tror på änglar. Jag tycker de är snygga och coola. Jag tror att vi har två skyddsänglar var som går i par alldeles bakom ryggen på oss. Jag tror att de inte är så himla änglalika, men jag tror att de är utvalda att passa alla olika individer. Jag tror att de gör oss gott. Jag tror att de är där för att hjälpa oss, de är snälla på ett konstruktivt sätt. Jag tror att de finns mellan raderna på Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll".

Så där ja. Nu har jag väl gjort mig till ett fullständigt åtlöja hos er som läser det här. För man kan väl inte tro? År 2008 är det väl ingen djävel som tror längre? Fast jag gör ju faktiskt det. Och jag tror också på Buddha. Fast man tror ju inget inom Buddhismen. Man strävar mest. Men det är en fantastisk strävan. Mot Nirvana. Och man ska inte göra en fluga förnär på vägen. Det är det som är det vackra i kråksången. Försök att inte göra en fluga förnär. Nog känner man sig lite fånig bara man tänker på det. Eller? Nej, jag tycker det verkar helt rätt.

Fan, det är så lätt att bara skämta bort såna här resonemang, och typ bara säga att "äh, en fluga mer eller mindre betyder väl ingenting". Fast jag tror ju det. Jag tror ju att det gör skillnad. Nånstans. Så, oavsett vad du tror på, vad du tycker om, vad som stärker dig varmt och innerligt, vad som än finns där inom dig, så är det rätt, om det är tankar som bara finns där utan attbråka och utan att ktäva något av dig eller av din omgivning, så är det rätt och äkta. Svårare än så är det inte. Kram!

Här kommer en av de två texterna jag läste på Rinkeby Poetry Slam igår.

Börsras
Och när det är dags att inte köpa längre, utan sälja, då är börsen på väg ner, precis som dina tankar, och börsen rasar ner på dig, ögonen på kungar, poeter och forskningsresande susar förbi dig på sedlar och mynt,

det gör så ont när de slår dig i huvudet för att du inte sålde dina andelar i tid, för att du smugglade ut sekunder från arbetstiden och lade dem intill varandra i fridtiden,

du skulle ha valt upp-med-näsan-polarna, men du valde upp-med-hakan-vännerna i stället, de där som kommer med varm choklad mitt i mörkret och vintern istället för Franska sydkusten-husen och polerade framtidsplaner,

men nu har taket på börshuset rasat in och du borde ha sålt dina tillgångar, det skulle du ha gjort, vad ska du göra nu?

Arbetslös och trygghetslös går du upp på kvällstidningsredaktionerna, först den ena och sen den andra, och ber om jobb på ekonomiredaktionen, du har erfarenhet, säger du, livets uppgång och fall, det kan du, det handlar om det, det har du räknat ut,

fast du har nog egentligen bara en rejäl bakfylla och hjärnskakning, säger redaktionscheferna på båda tidningarna, gå hem och lägg dig i värmen, och ryck upp dig i nästippen, säger de, och sluter sig
och dörrarna till kvällstidningsjournalistiken stängs så där snyggt uträknat som slutscenen på vilken dyr Hollywoodprodutkion som helst.

Upp med hakan, vi kokar choklad i ditt kök och bryr oss inte om vad andra säger, du har alltid varit bra på att räkna ut livet, tycker vännerna och kliver in i din lägenhet en efter en, de är ganska många, de där vännerna, som hoppas och sparar och berättar så där mjukt om sina liv att du inte gör dig illa på en enda stavelse av deras ord.

Plötsligt är almanackan tom, tiden är vitmålad och börshuset är på nytt upprustat med takbjälkar i extrahärdat stål, men du går sällan förbi där numera, du har sparat ihop till en annan sorts framtid nu, du gjorde det under hösten och vintern, när byggställningarna runt börsraset fortfarande var resta.

Enligt diktaren själv skulle soluppgången ha kommit nu
Medborgarna skulle ha suttit vid stranden och mött ljuset vid horisonten
och livet skulle ha fortsatt framåt
Han lovade att det var så han fått höra att det skulle gå till
De skulle bara vänta ut natten, det var ett mörker de skulle komma igenom
Stranden var den sista utposten för dem, där skulle de få höra vågorna och bränderna bakom dem skulle falna i deras minnen

Ett enda visum skulle behövas, en liten signatur, ett tumavtryck i en sliten bok i ett igenbommat kontor.

Vi gjorde det allihop, vi lämnade våra värdesaker och gick mot stranden i hopp, vi drack noggrannt upp kaffet och sparade oss till morgonen, vi ville sova först efteråt, vi hade läst diktarens tal, vi hade räknat stegen, längtat färdigt, vi visste hur religionen hade fört våra förfäder, förmödrar, hit före oss, han hade berättat det för oss och bara himlen skickade bud efter dem, bara himlen tog dem någon annan stans, ingen som någonsin lämnat bränderna, slätterna, skogarna, bondgårdarna med sina inrasade väggar och tak, kom någonsin tillbaka, men de hade försökt, de hade gått mot stranden allihop.

Stranden var utan tvekan den sista utposten. Nu var deras ögon svarta löften om att aldrig mer läsa ur diktarens böcker.

I periferin dunkar slagen du skulle ha fått
Han tar dem i ditt ställe
Han är en ängel du borde tro på
Du borde måla honom på duken som är uppspänd i din atelje
men det kommer ingenting
Penslarna ligger livlösa i obrutna förpackningar
och du startar aldrig ljungblixtarna
De gror över, säsongen tar slut
Ljuden fortsätter i det oändliga
alldeles utanför
eller bortom, skulle du kunna säga,
bortom all hjälp, skriver du i brev till vänner
Bortanför din slutsats stämmer han sina strängar och slagen slutar aldrig
Du kan höra dem
och tavlorna skulle kunna bli din roman på väggen
om honom
Alla som kommer till ditt galleri
skulle sedan förstå
att han faktiskt är en ängel
och att han finns