Månen och jag
Jag har en plats på månen
Jag är en månstrimmakvinna
Jag fastnade där uppe en gång när jag sträckte mig mot stjärnorna
Ett avsågat gevär finns i dina ögon dygnet runt
Vi faller isär varenda dag vi som krigar mot livet
Vi släpar oss runt med hopplockade bitar av oss som aldrig torkar eftersom vi gråter oss till sömns varje natt.
Jag har en penna, ett papper, en massa ord
Men jag är en omöjlighet utan manus ibland och jag är en förbannad, ledsen krigarinna mitt i natten eller ibland runt lunch
Jag har varit med när det regnade sedlar
jag hörde om ett visst belopp som fallit ner
Jag borde ha skyfflat undan de där kastanjerna som låg på köksbordet med vaxduken som jag minns från när jag var liten
och gjort plats för det där ordet som tar så stor plats i mig nu att jag måste dela upp det och betrakta delarna var och en för sig
Jag läste den förbannade meteorologens prognos och om jag inte varit ett barn då hade jag gjort så mycket mer åt det där regnet än jag gjorde.
Jag stod bara och såg på.
Jag borde ha plockat upp det där ordet som föll i samma regn.
Men barn vill inte se sin framtids andar. De ska få komma i tur och ordning precis som dagarna i kalendern. Ett barn ska inte behöva sträcka ner handen i det smutsiga vattnet i sitt livs önskebrunn för att dra upp en byk ämnad för någon helt annan.
Bob och Peter
Bob Hansson:
Ny favorit. Var och lyssnade på honom inne på en bokhandel nu i veckan. Jag hade bara hört talas om honom. Sett bilder av honom. Hört honom pratsjunga på en hyllningsskiva till Nationalteatern. Visste inte riktigt något om honom. Han pratade om sin bok. Jag blev kär. Han är helt underbar.
http://www.bobhansson.nu
Peter Apelgren:
Min favorit blland favoriterna. Parasit-tv-stjärna.
Peters Halmben
http://www.youtube.com/watch?v=NCcDvxhO1nQ
http://www.youtube.com/watch?v=dJIUBNfOxAI
Med mera.
Mosippan och andra liv
Har på långt avstånd - via rubriker i tidningarna och Uppdrag granskning på tv - följt debatten om Mosippan, ett så kallat "genomgångsboende för bostadslösa familjer som tillhör Södra Innerstadens och Rosengårds stadsdelsförvaltningar. Av de 50 enplansmodulerna är 25 stycken disponibla för barnfamiljer." (citat från Malmö Stads hemsida, http://www.malmo.se/individfamilj/mosippan.106.1d208cb5114645860ef80001424.html )
I programmet Uppdrag granskning gjorde reportern mig uppmärksam på att barn enligt lag inte ska kunna vräkas. Till Mosippan kommer vräkta barnfamiljer och miljön där är tydligen urusel. Vad har hänt med Sverige, undrar jag? Vilka tunna hinnor delar våra världar, vi som lever i Sverige och de som lever i samma Sverige, men med fråntagen värdighet? Det är min första tanke när jag börjar inse att det här faktiskt är sant, det finns människor som samhället väljer att glömma bort. Eller snarare, som samhället under tvång placerar i en viss miljö för att sedan smita från sitt ansvar för. Har jag helt vridit mina tankar för långt och fel i mitt resonemang, eller? Vill gärna veta vad andra tycker om det här.
Ingress ur artikeln "Dumpning av samhällets utstötta" publicerad i Sydsvenskan den 14 juli 2006. Artikelförfattare: Per Ek.
Trångboddhet, otrygghet och utanförskap. Deras hem - Mosippan i Malmös utkant - kallas för en dumpningsplats för samhällets utstötta. Den gamla flyktingförläggningen har dömts ut av politiker, samhället och nu av tiden. Sydsvenskan berättar om en familj på Mosippan, om vägen dit och om framtiden i en annan del av Malmö.
I programmet Uppdrag granskning gjorde reportern mig uppmärksam på att barn enligt lag inte ska kunna vräkas. Till Mosippan kommer vräkta barnfamiljer och miljön där är tydligen urusel. Vad har hänt med Sverige, undrar jag? Vilka tunna hinnor delar våra världar, vi som lever i Sverige och de som lever i samma Sverige, men med fråntagen värdighet? Det är min första tanke när jag börjar inse att det här faktiskt är sant, det finns människor som samhället väljer att glömma bort. Eller snarare, som samhället under tvång placerar i en viss miljö för att sedan smita från sitt ansvar för. Har jag helt vridit mina tankar för långt och fel i mitt resonemang, eller? Vill gärna veta vad andra tycker om det här.
Ingress ur artikeln "Dumpning av samhällets utstötta" publicerad i Sydsvenskan den 14 juli 2006. Artikelförfattare: Per Ek.
Trångboddhet, otrygghet och utanförskap. Deras hem - Mosippan i Malmös utkant - kallas för en dumpningsplats för samhällets utstötta. Den gamla flyktingförläggningen har dömts ut av politiker, samhället och nu av tiden. Sydsvenskan berättar om en familj på Mosippan, om vägen dit och om framtiden i en annan del av Malmö.
Mina finaste ord
kastanj
len
glittra
len
glittra
Bellman kan nog ställa saker tillrätta i mig
Hittade det här nyss. En vacker tolkning. Fast vad har han på sig... Hmmm...
http://www.youtube.com/watch?v=WEL3Yu7w2IE&mode=related&search=Stefan%20Sundstr%C3%B6m%20Nina%20Ramsby%20%C3%B6gon%20k%C3%A4nsliga%20gr%C3%B6nt%20Malm%C3%B6%20Malmo
http://www.youtube.com/watch?v=WEL3Yu7w2IE&mode=related&search=Stefan%20Sundstr%C3%B6m%20Nina%20Ramsby%20%C3%B6gon%20k%C3%A4nsliga%20gr%C3%B6nt%20Malm%C3%B6%20Malmo
Favorit i repris
http://www.youtube.com/watch?v=pyydXhqMoMg
Mental styrketräning
Satt hemma och funderade på livet igår. Och livet satt säkert och funderade över mig. Nån helt annanstans. Jag har så mycket skrot ovanför mig som jag önskar att jag bara kunde lyfta bort. Jag vill kunna vara ärlig och bara säga rakt ut att så här vill jag ha det. Men jag smyger, pratar inte om det som måste sägas och häller svart färg över alla ljusa tankar som eventuellt är på väg att växa fram i mig. Jag känner mig bedövad och måste hitta ut snart, till mitt riktiga liv och till verkligheten. För just nu känns allt så overkligt. På låtsas. Och jag är en pappfigur. Ful som fan.
Inte så gott
Sitter här med ont i halsen och feber. Provade en huskur nyss. Gurglade whisky. Äckligt men säkert bra. Återkommer i morgon med en recension av denna kur.
Det viktiga stundande bröllopet
UD flaggar för bröllop mellan kronprinsessan och Daniel. Jag mår illa. Kungligt = äckligt. Ursäkta mig lite, jag har inget emot någon i kungafamiljen, jag gillar inte monarkin, bara. Hur kan en familj vara så förbannat viktig? Vad har vi inte förlorat av värdighet när vi är så upptagna av att följa det kungliga livet och levernet på behörigt av stånd i pressen, eller några gånger per år, på slottsbacken? Jag frågar er då, monarkister: Vad ställer ni för krav på vår kungafamilj? Abdikera, kungen. Låt Sverige bli ett modernt omdöme, istället för ett omodernt kungadöme.
Skulle kungen dra ut i strid? Och vilka strider utkämpar han idag? Vad gör han för Sverige, egentligen? Någon sa till mig en gång att han är en god ambassadör och avlastar politiker med flera genom att visa upp sig utomlands. Men hallå... ? Han kan väl inte ersätta nån annan? Han är vare sig politiker eller företagsledare. Vad är han egentligen? Ja, jag låter kritisk, men kan nån förklara det här med monarkin för mig, så att jag förstår.
Musik av Otto Lindblad
1
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!
Skulle kungen dra ut i strid? Och vilka strider utkämpar han idag? Vad gör han för Sverige, egentligen? Någon sa till mig en gång att han är en god ambassadör och avlastar politiker med flera genom att visa upp sig utomlands. Men hallå... ? Han kan väl inte ersätta nån annan? Han är vare sig politiker eller företagsledare. Vad är han egentligen? Ja, jag låter kritisk, men kan nån förklara det här med monarkin för mig, så att jag förstår.
Kungssången
Text av C. V. A. StrandbergMusik av Otto Lindblad
1
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!
2
O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.
3.
Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!
4.
Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.
5.
Du himlens Herre, med oss var,
som förr du med oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
utöver nordanland!
Hon ler bakom skärmen
Twin Peaks. Har faktiskt aldrig sett den serien. Nu finns boxen här hemma på soffbordet. Ska börja kolla idag. Måste se filmen Stardust snart också. Gillar Niel Gaiman. Har läst hans Neverwhere, vilken har en av de bästa titlar jag vet. I somras köpte jag Stardust-boken och även en novellsamling som heter American Gods. De bara väntar på att jag ska börja läsa dem. Skön bomullskänsla att tänka på det. =)
Och så ett par ord om Regina Spector: Lyssnar just nu på hennes "Better". Den är superbra. Letade upp min mp3-spelare (en röd Zen nano plus, som snart tappat skyddet till batterihåkllaren, har tejpat den, och vårdar den ömt) för att lyssna på Winnerbäcks nya, och min vana trogen ligger det en massa låtar huller om buller i huvud-mappen. Så här ska ni få en lista på vad som flödar fritt efter varandra i mitt musikaliska universum - ni vet det där som dyker upp mellan öronen så fort man satt på sig sina hörlurar:
Attitude (Mifits) http://www.misfits.com/
Better (Regina Spector)
Lollipop (MIKA)
Världens bästa dåliga exempel (Johan Johansson) Husgud. http://www.monoform.com/johansson/index.html
Min lilla svarta själ (samma obefläckade superartist som ovan)
My interpretation (MIKA)
Samson (Miss Spector)
Last Caress (Misfits)
Beväpna er (Ebba grön)
Det måste vara radion (Ebba)
I´m shipping up to Boston (Dropkick Murphys) Ledmotivet i filmen The Departed. Se den. Värsta schyssta träningsmusiken.
Tessie (Dropkick) Man bara vill ställa sig på löpbandet eller gå på baseball.
Have it your way.
Yours
Sandra
Och så ett par ord om Regina Spector: Lyssnar just nu på hennes "Better". Den är superbra. Letade upp min mp3-spelare (en röd Zen nano plus, som snart tappat skyddet till batterihåkllaren, har tejpat den, och vårdar den ömt) för att lyssna på Winnerbäcks nya, och min vana trogen ligger det en massa låtar huller om buller i huvud-mappen. Så här ska ni få en lista på vad som flödar fritt efter varandra i mitt musikaliska universum - ni vet det där som dyker upp mellan öronen så fort man satt på sig sina hörlurar:
Attitude (Mifits) http://www.misfits.com/
Better (Regina Spector)
Lollipop (MIKA)
Världens bästa dåliga exempel (Johan Johansson) Husgud. http://www.monoform.com/johansson/index.html
Min lilla svarta själ (samma obefläckade superartist som ovan)
My interpretation (MIKA)
Samson (Miss Spector)
Last Caress (Misfits)
Beväpna er (Ebba grön)
Det måste vara radion (Ebba)
I´m shipping up to Boston (Dropkick Murphys) Ledmotivet i filmen The Departed. Se den. Värsta schyssta träningsmusiken.
Tessie (Dropkick) Man bara vill ställa sig på löpbandet eller gå på baseball.
Have it your way.
Yours
Sandra
Stjärnornas spam-stoppare
Undrar när jag får anti-spam-kombinationen R2D2 när jag skriver ett svar på en blogg.
Med osynligt bläck
Kan du berätta någonting om vad som hände i högstadiet? Jag gick där i tre år men minns ärligt talat nästan inget av det. Min förlust, antagligen. Men det är ändå tre år, visserligen för 15 år sen, som borde ha satt sina spår nånstans i mitt medvetande. Men jag har bara förnimmelser av känslor och tankar från den där tiden. Och det är nog det som gör så ont. Det är som ett block av tomma grå papper som ligger på botten av min inre skirvborslåda. Antagligen är de där bladen skrivna med osynligt bläck. Och det finns säkert ett hemligt recept på ett motgift att hälla över sidorna så att de väcks till liv igen. Men fram till idag har jag varken hft tid eller lust att försöka hitt det där som kanske kan få mina tre år på högstadiet att träda fram.
Och därefter, gymnasiet... det blev väl lite bättre då. Kanske. Jag var äldre. Lite iallafall. Men det var väl kanske inte så mycket som var så bra, ändå, i mig. Och runt omkring... alltså, jag tror jag hade behövt lite lugn och ro då. Bara det. Men det var bara kallt och hårt runt omkring. Min personliga uppfattning, självklart, men jag hade behövt ta in på mentalsjukhus eller liknande, känns det som. Jag hade helt enkelt behövt ta ledigt. Från skolan och alltihop. Fan också... det är totalt bortkastade år... Och nästan ännu värre att tänka tillbaka på dem. Så vad gör jag? Tänker inte på det. Förtränger det. Och bygger klumpar i magen av det.
Så där... det var kvällens lite terapi-stund. Nu ska jag dricka te och rosta bröd. Bland det bästa man kan göra en höstkväll som denna.
Ha det fint!
Och därefter, gymnasiet... det blev väl lite bättre då. Kanske. Jag var äldre. Lite iallafall. Men det var väl kanske inte så mycket som var så bra, ändå, i mig. Och runt omkring... alltså, jag tror jag hade behövt lite lugn och ro då. Bara det. Men det var bara kallt och hårt runt omkring. Min personliga uppfattning, självklart, men jag hade behövt ta in på mentalsjukhus eller liknande, känns det som. Jag hade helt enkelt behövt ta ledigt. Från skolan och alltihop. Fan också... det är totalt bortkastade år... Och nästan ännu värre att tänka tillbaka på dem. Så vad gör jag? Tänker inte på det. Förtränger det. Och bygger klumpar i magen av det.
Så där... det var kvällens lite terapi-stund. Nu ska jag dricka te och rosta bröd. Bland det bästa man kan göra en höstkväll som denna.
Ha det fint!
Domstolsväsendet i Sverige - nån som vill ta upp en match?
Jag skrev just att jag inte orkar ta upp nåt annat än mig själv just nu i den här bloggen. Jag ska på en gång dementera det påståendet en smula. Jag kan tänka mig att diskutera domar. överhuvudtaget domar. Med anledning av domen mot de så kallade Stureplansprofilerna, som Aftonbladet och säkert många andra med dem valt att kalla de män som anklagats för grova våldtäkter. Idag kom en fällande dom. Idag har hovrätten fastställt sin uppfattning i målet. Målet har varit ämne för en flod av artiklar och bamserubriker i tidningarna och diskutioner i tv och säkert också radio. Tingsrätten friade männen, efter vad jag minns. Hovrätten fäller dem alltså. Och det är gott och väl. Domstolen i Sverige är förhoppningsvis en pålitig instans. Bör vara en pålitilig instans som inte dömer någon oskyldig. Och är vi intresserade av hela sanningen? Vill och orkar vi bry oss om ett system som kanske knakar på mer än ett håll? Jag tycker att det är ett hemskt kackel i media innan dom fallit. Jag anser att det är tendentiöst och dålig journalistik. Det ska granskas, uppmärksammas och kritiseras. det ska lämnas ut till allmänheten via journalisternas pennor. Ja visst. Men det ska inte spekuleras så mycket som det görs. Tycker jag. det måste finnas respekt för juridiken och de människor som utövar den.
Jag är inte odelat postitivt inställd till det svenska domstolsväsendet. Det ska gudarna veta. men jag sätter min tilltro till att de rötägg som trots allt finns där tillhör en mikroskopiskt liten skara som för en hastigt tynande tillvaro och kommer att sluta i en skrubb på nån dammig landsortsdomstol, gärna längst ner i arkivkatakomberna och gärna fråntagen all egentlig makt att påverka något alls. Ungefär som den stackars killen i Office Space.
Det här är en del av det försvarstal jag tänkt skriva när jag blir gammal och pensionär. Jag måste minnas alla mina tankar. Jag samlar mig tills vi möts igen.
Jag är inte odelat postitivt inställd till det svenska domstolsväsendet. Det ska gudarna veta. men jag sätter min tilltro till att de rötägg som trots allt finns där tillhör en mikroskopiskt liten skara som för en hastigt tynande tillvaro och kommer att sluta i en skrubb på nån dammig landsortsdomstol, gärna längst ner i arkivkatakomberna och gärna fråntagen all egentlig makt att påverka något alls. Ungefär som den stackars killen i Office Space.
Det här är en del av det försvarstal jag tänkt skriva när jag blir gammal och pensionär. Jag måste minnas alla mina tankar. Jag samlar mig tills vi möts igen.
Vart skickar posten mina brev?
Ja, det är väl så. Att jag sitter här och har ätit rostade tok-nyttiga mackor och sippat te med äpple-kanel-och-russin-smak och läst texter så fantastiska att man bara vill smälta ner i en liten avgudande pöl bredvid dator-skärmen. Skönt att det är just så, just nu. trodde jag var på väg att få huvudvärk. Drack lite vatten. Orkar inte ens ta upp något ämne utanför mig själv just nu. Det här är ingen sån blogg. Just nu. jag har en inre tankeblödning. Måste stoppa den först. Måste hacka i mig rehabiliterings-kex med ost och dricka vin tillsammans med mina vänner innan något av det här kan gå utanför mina cellväggar. jag har en hjärna som inte riktigt vet hur den ska förhålla sig till tid och rum just nu. Jag ställer mitt leende till förfogande dock. det går med välmejkade konturer och glitterläppglans med fyllighetseffekt. Jag lovar dig att min färg är den mest artificiella i världen när du ser mig. Om du ser mig. Just nu. Jag kan tänka mig att slå mig ner i en soffa på lördag. Och lyssna och vara en någotsånär okej tjej med skrivarambitioner. Jag har en massa kramper i smartnerven bara. Det är nog bara det.
I helgen såg jag filmen "Inside Man" som jag kan rekommendera. Bland det bästa jag sett på länge.
För övrigt: vart ska man bo? Nån som har något förslag?
I helgen såg jag filmen "Inside Man" som jag kan rekommendera. Bland det bästa jag sett på länge.
För övrigt: vart ska man bo? Nån som har något förslag?
Känn efter mig
Idag väljer jag en kopp kaffe och en kanelbulle efter jobbet. Det är suddigt utanför fönstret och det är suddigt i mina ögon. Men jag åker till mitt favoritcafé, lyssnar på min talbok och låter det som hakat upp sig i mig reda ut sig och plana ut. Jag bäddar in mig i varma, gossiga tankar och ställer mig bakom vattenfallet ett tag. Jag har svårt med så mycket just nu. Jag har gått sönder. Ta varsamt i mig, men efter känn mig.
En stackars höstrosig tanke
Jag skulle kanske göra det här på ett annat och bättre sätt. Jag skulle antagligen må bra av att inte vänta längre. För nu ligger dimman tät nere i hamnen och det är oktober. Den kalla, trötta månaden har kommit hit, till mig, och jag har inte så mycket att sätta emot. Jag har blivit deppig. Har svårare att gå upp om morgnarna. Det är en krasslig form av mig som möter mig i badrumsspegeln. Jag är glad om jag orkar ställa mig i duschen på morgonen. Eller äta frukost.
Det är något förbannat fel med hela bilden. Jag har svårt att samla ihop mina ben, mina hängande tankar och jag har fått svårt att stava rätt, att gå rakt och komma framåt. det finns folk nere i hamnen, som letar sig fram längs fuktiga kalla fasader, i blindo hasar de fram eftersom dimman inte ger dem en decimeters fri sikt. Den där dimman är min höst, känner jag.
Men jag kommer vägra att ha med någon annan än mig att göra, jag kommer att tillbe det vackra, starka i mig och jag kommer att överleva, men just nu är mitt inre tempel litet, slitet och ostädat. Jag har en tro, men det är också allt. Just nu.
Lite av vad vi åt i Riga
Märkbart
I de smala skuggorna från en fransk balkong vänder hon en patiens
Ett annat liv sticker ut under korkmattan
Medborgargardet står i dubbla led runt hennes hus
Polisen frågade aldrig var hon bodde när de sökte henne
Hon fanns i deras register redan från början
De visste
Inte hon
Som en avlägsen skuggbudget som aldrig riktigt nått fram till startlinjen
lever hon på en adress lite vid sidan av de stora torgen, de breda korsningarna och avstår från massorna och trängseln vid rusningstrafik
För att skjuta undan pappersväggarna i te-huset behöver hon en formel
Ungefär som att vi andra behöver andas behöver hon den där formeln för att försvinna
Och just när solen går i moln
lägger hon sin tunna hand
över pappret
går igenom
Det märktes inte på henne
hur väl insatt hon var
i att orientera över korkmattor
Ett annat liv sticker ut under korkmattan
Medborgargardet står i dubbla led runt hennes hus
Polisen frågade aldrig var hon bodde när de sökte henne
Hon fanns i deras register redan från början
De visste
Inte hon
Som en avlägsen skuggbudget som aldrig riktigt nått fram till startlinjen
lever hon på en adress lite vid sidan av de stora torgen, de breda korsningarna och avstår från massorna och trängseln vid rusningstrafik
För att skjuta undan pappersväggarna i te-huset behöver hon en formel
Ungefär som att vi andra behöver andas behöver hon den där formeln för att försvinna
Och just när solen går i moln
lägger hon sin tunna hand
över pappret
går igenom
Det märktes inte på henne
hur väl insatt hon var
i att orientera över korkmattor
Första natten i Riga
När jag lyssnade på Lars Winnerbäcks nya skiva Daugava för första gången var jag i Riga i Lettland. Jag låg i sängen på ett hotellrum och det var oktober och jag var på semester i en stad jag inte hade en aning om.
Tre dagar, två nätter och Winnerbäck i en mörkare ton och stan låg därute nånstans i mörkret. Vi tog taxi in till stan och det blev sen middag på det där lyxiga hoellet och jag behövde bara vara där. Vi tog hissen upp till Sky Line Bar, drack Caprinias, och det var panorama över Rigas alla ljus. Snart tog vi taxi hem igen, ett hotellrum och en säng till mig.
Tre dagar, två nätter och Winnerbäck i en mörkare ton och stan låg därute nånstans i mörkret. Vi tog taxi in till stan och det blev sen middag på det där lyxiga hoellet och jag behövde bara vara där. Vi tog hissen upp till Sky Line Bar, drack Caprinias, och det var panorama över Rigas alla ljus. Snart tog vi taxi hem igen, ett hotellrum och en säng till mig.
Livet
Man håller i något och tror att det ska spricka när som helst och då kommer tårarna och man blir varm och allt spelas upp så fort framför en och det är för djävligt men man lever i det och det är samma djävla liv som alltid men man är där och det är nu och man får gråta för alla får det och nu är det jag här som bara ser och alla andra får plats runtomkring och man tänker på allt det där fina och det är det som betyder allt allt annat betyder INGET och ändå står man nästan inte ut och sekunderna ? sekunderna saknar bäring men man tänker inte på det just då för man vill bara ut men samtidigt är det exakt på just den här punkten i universum som är viktigast av allt just nu för man känner, man känner av hela sitt hjärta, sin kropp, det är så starkt och fan ta den som försöker förklara det men man är lugnet själv egentligen det är stormens fantastiska ofattbara öga och man är mittpunkten i sina förvrängda tankar och plötsligt i det där myllret av krumbuktiga djävla tankar så står man prick still.
Man är där och det är på riktigt och allt har varit, allt är över och värmen är översvallande och man får hicka av gråten även om man inte gråter än och man blir blossig om kinderna och det är tillåtet, det är tillåtet att finnas till och värmen är där och det var inte så förut, man var ute i den kalla djävla blåsten och man var så ensam och det var nästan ingenting men det kom något till en, man fick en hjälpande hand och man gjorde det av lust, i rädsla, av urkraft, man bet ihop och gjorde det för man såg en massiv vägg och sen gick man, tog sig fram till kanten och tittade upp och kände på färgen och såg upp, någonstans måste toppen vara, sen klättrade man, spydde, grät och spände alla muskler, halkade, dunkade pannan blodig och väntade, hoppade, kravlade, hoppades, gjorde en sista kraftansträngning för något man trodde på. Sen helt plötsligt är man där. Det gör så djävla ont, men tårarna känns så hemma, man har sina egna tårar och ingen kan döma dem för man har besegrat allt, man har gått igenom och visat och lärt känna en ny vacker fantastisk människa och det är skrattet som kommer sen och styrkan, man lutar sig tillbaka och en bra stund är det helt klart på toppen av bergstoppen som man står på.
Man är där och det är på riktigt och allt har varit, allt är över och värmen är översvallande och man får hicka av gråten även om man inte gråter än och man blir blossig om kinderna och det är tillåtet, det är tillåtet att finnas till och värmen är där och det var inte så förut, man var ute i den kalla djävla blåsten och man var så ensam och det var nästan ingenting men det kom något till en, man fick en hjälpande hand och man gjorde det av lust, i rädsla, av urkraft, man bet ihop och gjorde det för man såg en massiv vägg och sen gick man, tog sig fram till kanten och tittade upp och kände på färgen och såg upp, någonstans måste toppen vara, sen klättrade man, spydde, grät och spände alla muskler, halkade, dunkade pannan blodig och väntade, hoppade, kravlade, hoppades, gjorde en sista kraftansträngning för något man trodde på. Sen helt plötsligt är man där. Det gör så djävla ont, men tårarna känns så hemma, man har sina egna tårar och ingen kan döma dem för man har besegrat allt, man har gått igenom och visat och lärt känna en ny vacker fantastisk människa och det är skrattet som kommer sen och styrkan, man lutar sig tillbaka och en bra stund är det helt klart på toppen av bergstoppen som man står på.
På trappan
Det slutade på trappan till gymnasieskolan. Jag stod tillsammans med mina klasskompisar i ett vimmel av vita klänningar, ljusa kostymer och studentmössor. Där och då tog det slut. Livet som precis skulle börja tog slut när jag vandrade bort till den grupp av människor på skolgården som var min familj och mina släktingar. Jag började gråta av den enkla anledningen att allt släppte. Jag visste att jag inte skulle ha någonting kvar i den världen som jag levt i sen jag började ettan i lågstadiet. Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Det fanns ingenting bortom den skolgård som för tillfället myllrade av människor, glada studenter och släktingar och inom mig hörde jag hur klockan slog tungt och högt, det dånade tillslut i mig där jag stod och tog emot blommor och grattiskramar. Jag kände mig så fruktansvärt tom just då.
Jag har fyllt det där tomrummet under 12 år. Det är en intressant samling minnen. De är varmare, finare och bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Och jag står fortfarande här. Med båda fötterna på jorden. Vem hade kunnat tro det?
Jag har fyllt det där tomrummet under 12 år. Det är en intressant samling minnen. De är varmare, finare och bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Och jag står fortfarande här. Med båda fötterna på jorden. Vem hade kunnat tro det?
Det där med mingel
Tro det eller ej men jag har minglat ikväll. Jag har inte bara stått och sett på i ett hörn. Jag har frågat, svarat, lyssnat, skrattat och haft kul. Det skulle komma omkring 700 personer till stället och tro mig, de flesta hade jag ingen aning om vilka de var, men jag hade kvällen på mig att ta reda på det, och de jag pratade med var riktigt trevliga. Det var en schysst buffé och spex på scenen. Och säger nån spex, då är jag där! Hade tyvärr huvudvärk så jag gick rätt tidigt, men på vägen hem kände jag mig rätt glad och stolt.
Intressant om massmedia
http://www.dalademokraten.se/Opinion--Kultur/Ledare/2007/10/09/Bli-en-kunnig-nyhetskonsument/
Svårt spårk
Främlingarna talar inte, de fryser bara,
solen är en infryst förhoppning i en saga
Jag hamnade i slutet av en mening på det där svåra, kalla språket
Härifrån går tågen bara österut
Det ligger ord på rälsen som jag plockar upp
solen är en infryst förhoppning i en saga
Jag hamnade i slutet av en mening på det där svåra, kalla språket
Härifrån går tågen bara österut
Det ligger ord på rälsen som jag plockar upp
Blank
Det är en tom sida just nu
Det räcker, tycker jag
Det finns liknande kapitel längre bak i boken
men ingen höst som i år
Och vid gränsen pratar man ett annat språk, huden på figurerna där borta är en aning ljusare, det är en blek strand och vindarna har andra namn
Jag bleknar, fyller i mina ansökningshandlingar och går mot gränsen
Det räcker, tycker jag
Det finns liknande kapitel längre bak i boken
men ingen höst som i år
Och vid gränsen pratar man ett annat språk, huden på figurerna där borta är en aning ljusare, det är en blek strand och vindarna har andra namn
Jag bleknar, fyller i mina ansökningshandlingar och går mot gränsen
Ryggsäcken i hallen
Jag har inte packat upp mitt stackars handbagage från helgtrippen till Riga ännu. Jag kom ju hem så sent igår efter att ha suttit sju timmar på flygplatsen och väntat. Men nu är jag hemma igen och snart ska jag väl tömma ryggsäcken också. Inte ikväll dock. Nu behöver jag sova. I morgon blir det middag och poesi-show av nåt slag. Det känns kul. God natt!
Bara en timme bort
Det var bärnsten, Caprinia på Sky line bar och Zeppeliner-hangarer. Och jag lyssnade på Winnerbäcks nya i ett hotellrum i Riga.
När tre dagar har gått ser mitt pass ut som mitt hjärta
Jag sitter på Rigas flygplats och planet hem är försenat
På en gång skulle jag kunna sjunka ner genom mossan här i Lettland och bara försvinna
Var hemma i min lägenhet igår kväll kl 22.00.
Och nu är det måndag igen.
Allt känns som höst.
Färgerna är desamma här som där. Riga ligger bara en timme bort med flyg från Nyköping.
När tre dagar har gått ser mitt pass ut som mitt hjärta
Jag sitter på Rigas flygplats och planet hem är försenat
På en gång skulle jag kunna sjunka ner genom mossan här i Lettland och bara försvinna
Var hemma i min lägenhet igår kväll kl 22.00.
Och nu är det måndag igen.
Allt känns som höst.
Färgerna är desamma här som där. Riga ligger bara en timme bort med flyg från Nyköping.
Tavlor utanför
Jag fastnar inte i din bild
Jag målar ut mig i hörnet och rinner med terpentinet bort från din ryggtavla.
Jag målar ut mig i hörnet och rinner med terpentinet bort från din ryggtavla.
Stolpskott förbi timglaset
De flesta av taggarna känner jag inte längre. Inte för att de fallit ur. Men väl fallit i glömska.
Den tätaste dimman är den som ligger runt minnena av mig
då
Det är en kall, våt asfalt
nu
Den tätaste dimman är den som ligger runt minnena av mig
då
Det är en kall, våt asfalt
nu
Slutet av det trettioåriga kriget
Det börjar likna slutet av det trettioåriga kriget här utanför
Erfaren står jag med musklerna utskurna
Kartan växer under fotsulrona
Fast jag knappast behöver någon näring längre
serveras maten i snuskburken ännu en gång
På slagfältet ligger bara fallna lönndörrar
och fiender med svarta flaggor
Min armé är definitivt avkrympt
men vi som återstår har erövrat landet
Vi är inte av den leende sorten
men vi skrattar nu
ty idiotin är förlagd till berget
mellan oss och det förflutna
Jag drar upp en tuva gräs med starka fingrar
silar jorden innan vinden hugger tag och gör sitt
Igår blåste fienden till sin sista reträtt
Erfaren står jag med musklerna utskurna
Kartan växer under fotsulrona
Fast jag knappast behöver någon näring längre
serveras maten i snuskburken ännu en gång
På slagfältet ligger bara fallna lönndörrar
och fiender med svarta flaggor
Min armé är definitivt avkrympt
men vi som återstår har erövrat landet
Vi är inte av den leende sorten
men vi skrattar nu
ty idiotin är förlagd till berget
mellan oss och det förflutna
Jag drar upp en tuva gräs med starka fingrar
silar jorden innan vinden hugger tag och gör sitt
Igår blåste fienden till sin sista reträtt
Krossboll
Ritar vackra pjäser rakt över glaset
i Spegelsalen
Varvar sanning med saga
Det röda felstavade får också vara med
Vi leker med varandra
och hoppas på något nytt och vackert
varje sekund
Gråten alltjämt i tamburen
och jag torkar
Torkar av
Trycker ihop och börjar om
Jag börjar i hörnet vid guldramen den här gången
Inte lika säker längre
Det glittriga som ska blanda sig med det lavendelblå
det är segt som kåda i just det här ögonblicket
när jag står barfota på det kalla marmorgolvet
i Spegelsalen
i Spegelsalen
Varvar sanning med saga
Det röda felstavade får också vara med
Vi leker med varandra
och hoppas på något nytt och vackert
varje sekund
Gråten alltjämt i tamburen
och jag torkar
Torkar av
Trycker ihop och börjar om
Jag börjar i hörnet vid guldramen den här gången
Inte lika säker längre
Det glittriga som ska blanda sig med det lavendelblå
det är segt som kåda i just det här ögonblicket
när jag står barfota på det kalla marmorgolvet
i Spegelsalen
Det är som att rosor faller ner
Det är som att rosor faller ner och jag får inte lyssna på min favoritmusik för att det är alltid nåt som kommer ivägen men jag vill inte mer, jag hoppar av och går och hoppar på den där sena bussen och far iväg och den feta reklamen på bussen är det sista du ser av mig, om du nu står där i blåsten vid busskuren och jag åker med bussen och hamnar nån annan stans. I hösten finns det spår av andra länder, andra drömmar och mina djävla nätter fastnar inte, de går genom höstregn och gråtsnö och högar av jag och såna som borde vara jag och lexikon i min hjärna, sprickfärdiga, sönderbrända och tusen leenden, i mina pupiller stoppar tiden sina gevärspipor och skjuter mig ur varenda djävla serieruta tills det bara är vitt, så där fanatsikt hungervitt som det bara kan vara en morgon när man vaknar upp och bestämmer sig för att ta bussen långt hemifrån.
