Stygn
På en fullsatt bänk river två ögon fram ett ännu oplockat stygn
i mig, i alla som passerar finns det
baksidor av klockor, med hemliga meddelanden på språk vi glömt, vi letar vilset på biblioteket efter det där som bara måste vara balsam över det där sönderrivna, det där frammanade av lätt hopsjunkna ögon, tillhörande en kropp på den där bänken, så fullsatt av enkel publik som betraktar mitt liv, våra liv, vår rekvisita, vår asfalts-scen.
Uppe på biblioteket, vårt green-room, ligger böckerna i rader på golvet, i kreativa solstrålesvängda linjer förför gamla ord våra nya tankar, men ingenting gör rent det upprivna såret, allting petar i det oplockade stygnet, i dig, i mig, det blir aldrig paus, akten är för evigt, och sorgen lägger sig mellan oss och publiken, som en bro.
För varandra är vi främlingar för alltid, hjärtat slår ut det sista stygnet, som hjärtat alltid gjort, tiden går mitt på vägen, vi uppfinner snabba bilar, vi sätter oss bakom ratten, blundar och kör rakt på tiden, slungas ut genom vindrutan, dör, vaknar upp med ett stygn i bröstet, möter en blick som bara måste hugga tag i det där enda som håller ihop oss. Det måste gå sönder, falla ut, för att vi äntligen ska se.
