Svårbeställd kaffe och en bok uppklistrad på insidan av mig
Gick upp till Kulturhuset efter jobbet. Tog en varm macka och en kaffe. Svårt det där ibland, att beställa kaffe, verkar det som, jag ville ha en smaksatt latte, jaha, så jag står i kassan och blickar upp mot de där syrup-flarrorna på hyllan bakom kassapparaten. Nej, jag kunde inte läsa vad alla innehöll för smaker, ja, jag bad kassören om hjälp, han rabblade upp smakerna snabbare än du missar busshelvetet på morgnarna, jag hann inte med, jag såg på honom, han såg på mig, färdigläst och fin, jag uppfattade inte alla smaker, sa ja, han rabblade upp skiten igen, om möjligt ännu snabbare, jag såg på honom och kände mig, ja, ska vi säga, dum i huvudet?, sen kom det fram ännu en kassörska som tittade på mig och sa, jag tar det här, jaha, visst, jag uppfattade inte alla smakerna man kan få på sin smaksatta latte, nähä, okej, sa tjejen, kardemumma och hasselnöt är de godaste att ha ui latte, jaha, tänkte jag, tycker du ja, sen hade kön växt sig så stor att jag inte kunde stå kvar längre, så jag valde vaniljsmak. Okej, säger tjejen och vispar i hop min 36-kronors-latte och hivar över den till mig, och säger, du, jag hade inte i så mycket syrup för det blir sååå sött då, så du kan väl smaka så häller jag på mer om du vill, så fan att du gör, tänkte jag och gick tillbaka till mitt lilla fönsterbord. Fan... djävla Stockholm, djävla svåra kassörer. Skit, skit, skit, tänkte jag.
Läste ut Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa hora". Den är så fin. Och sorglig. Och bara rätt på. Så sårigt naket han berättar. Man vill ju bara ta huvudpersonen i sina händer och ge honom värmen i sitt hjärta. Jag känner igen mig i detn där småstadskomplexdesperationen. Jag har också suttit på tåget fram och tillbaka från Stockholm. Jag har mina minnen. Jag har mina djävla gråkalla dagar nerborrade i magen, i svalget, i handlederna, i tårkanalerna, i hälsenorna, på stämbanden, i det där obeskrivliga som tiden ger oss när vi reser från ett tomt blad till ett annat. Han beskriver det så bra, det är så sorgligt, stort och ensamt, livet, i boken. Det är så många vackra ord, beskrivningar, tankar, det flyger rakt in i mig, det som finns på sidorna. Det bränner, precis som det ska göra, det är litteratur som jag förstår, en helhet som jag fäster inuti mig, som jag bär med mig, tack Ronnie.
De inser inte vikten av att leverera rätt, fast jag tror det är en attityd som finns inte bara i stan, man förstår inte att bry sig, det är ett problem. Hade de förstått varför de står i kassan och serverar, att det är mycket större än 36 spänn kaffe kanske bara kanske det varit annorlunda. Läser fortfarande din blogg med behållning, ser att vi blivit fler. Det måste du ta åt dig av?!
Tråkigt med Andreas HIV, men fan, om han blivit sexuellt smittad är det jävligt irriterande i vår tid av upplysningar. Avstår ordet klantigt tills just där...
Kallemange: Håller med dig om serveringspersonalen. Jag är människa. Jag behöver behandlas med värme och respekt, jag har ogråtna tårar, de där som inte syns men har en prislapp, har en inlärd startsignal, på utsidan av huden ibland, och jag rasar ihop av det kalla i folk, som en del andra kanske kallar normalt beteende, och jag behöver ett extra leende, en enkel ödmjuk fråga om "jag förstod".
Och ja, visst är jag jätteglad att jag har bloggvänner. Och vänbloggar. Det är jättekul och betyder jättemycket.
Angående HIV... självklart kan man spekulera i hur en människa blivit smittad, men jag bryr mig inte om det, jag tänker bara på följderna av sjukdomen. Då blir jag botenlöst ledsen för alla drabbades skull. Sen finns det andra perspektiv på hela HIV och AIDS-problemet, och det är Afrika och spridningen där... och företagens dribblande om billiga bromsmediciner och allt sånt och om jag börjar tänka på det sjunker min hjärna ihop som en punkterad boll och hela mörka baksidan av livet faller över mig så jag försöker undvika det... Så just nu väljer jag att visa mina största sympatier för Andreas Lundstedt. Det får räcka just nu.
