Jag minns mitt 90-tal (Läses på egen risk)

90-talet. Henrik Shyffert gör upp med sitt 90-tal i en show på tv som jag ser på just nu. Är imponerad. Han är visserligen några år för gammal för att jag ska förstå och gilla allt han säger, ibland, men väldigt sällan, låter han som en lite för snusförnuftig storebror, som tror att han kan gömma sitt snusförnuft under något lite för ansträngt skämt. Men i övrigt så är han helt sjukt fantastisk och jag är så glad över att ha sett den här showen. Han går på djupet och det blir allvarligt och jag är så djävla glad för att det blir det. MItt i alltihop. Tack Henrik!!!

Mitt 90-tal? Suck... Om vi tar det bakifrån, med slutet först, så att säga, så slogs jag vilt i huvudet med den djävla indiepopen och att allt skulle just vara så förbannat ironiskt. Och KENT?! Vilket djävla skit. Och vart bodde jag? Jo, i ESKILSTUNA! Av alla nervösa Stockholmswanna-be-städer så väljer jag denna odammade pärla. Men det var inte själva staden. Det kanske inte är min favoritstad i värdlen, men det är inte staden i sig som gör mig avigt inställd till där jag befann mig mellan 1997 och 2002. Nej, det var människorna. Inte alla, men många av studenterna jag mötte var så nervösa. Och själv gick jag omkring i slutet av 90-talet med en sån självpåtagen tyngd att hälften hade varit nog. MINST! Men det var ju för att kompensera för att alla andra var så kitsch-ytliga. Om jag hade kul? Inte särskilt. Jag var gravallvarlig och behövde komma loss, men det blev liksom inte av. Visst glittrade det till i mitt liv ibland, men det var knappast något som var banbrytande och tog mitt liv in på en ny bana. Fast en och annan liten händelse förändrade väl mig lite granna. Som en kväll när jag hade varit på förfest. Ovanligt att jag gick på förfest, för det första. Men jag gjorde det. Tog med mig en flaska vin. Knäckte den fort. Blev illamående och la min första fyllespya rakt ner i fina värdinnans toalett. Sen minns jag att jag vaknade upp på samma toalettgolv en stund senare. Alla andra på festen hade gått vidare till studentkåren. För där skulle Whale spela. Med Henrik Schyffert och Cia Berg och gänget. Jag var ensam kvar med värdinnan. Udda. Inte alls så där skitallvarligt som jag ville att allt skulle vara. Nej, det var bara pinsamt. Och lite härligt. Jag hade gjort det. Jag hade blivit fyllesjuk för första gången i mitt liv. Tragiskt, så här i efterhand. Men det var en kväll i mitt allvarliga liv de där åren i slutet av Eskilstuna.

Sen klev jag in på kårhuset, det var sensommarkväll och mörkret hade lagt sig och jag knallade in med mina coola solbrillor - svarta allvarsamma plastbågar och så knasigt gula plastglas. Jag såg Whale-spelningen genom de där gula glasen. Musiken gick nog inte igenom till mig. Men jag var där. Kunde inte riktigt fatta att jag var där. Men jag var där på plats och jag hade ett uppdrag. Vi - jag och några till från studenttidningsredaktionen (den mest nervösa i mannaminne) - skulle backstage till bandet efter spelningen. Stor sak för allvarsamma Sandra som bara ställda allvarliga frågor till gruppen i intervjun några timmar tidigare på dagen.

90-talet... Jobbigt för mig, men dethade definitivt sina toppar! Vet inte om den här videon just är en av dem, men det har ett klart nostalgiminne för mig.

Ni som missade Schyffert ikväll: Försök att komma över en repris pch bänka er med chips och läsk för två timmar komikblandad allvar om 90-talet.


Åsiktsmaskinen
Postat av: Svinto. River.

kul å läsa om ditt 90-tal iaf. det var ett svårt årtionde. den första juni har din blogg tvåårsjubileum!!!

2009-05-25 @ 00:45:17
URL: http://svintosara.blogg.se/
Postat av: Jennie

Eskilstuna! Tänk på att jag är uppvuxen där!!!

2009-06-04 @ 15:03:56
URL: http://supermatten.blogg.se/

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0