Nova

Ett strå vassare
Två ben
Kroppen av en sorgsen tid
Trettio år och några månader in i den nya tiden vandrar solen över min hud
Jag saknar något jag aldrig sett, hört eller känt
Det går krusningar på havet
Det där havet som jag hällt ut över världen i mina sagor, mina skräckfilmer och allt det där som jag är sprickfärdig av ibland
Det där som bara kommer ut när jag sitter och väntar på tunnelbanan ibland

Nu i veckan rann det där salta havet ut över alla breddar just på en tunnelbanestation
Det fanns ingen tanke i det där havsfallet
Det var hela mitt liv just då
Det var en grav som jag hävde mig upp ur tillslut
Jag missade ett tåg men tog nästa till jobbet den där dan

Och så fortgår det
Det svajjar och hoppar och lämnar hemska spår
och det finns så otroligt många spegelbilder av mig de där dagarna när tårarna rinner nerför kinderna på tunnelbanestationer eler nån annanstans
Mitt liv centreras kring mina läppar de där dagarna
Hur jag ber till Gud om att orka
Hur jag viskar till mig själv att det är värt det