Hämta drömmarna
Jag ger underkänt till alla som stelnat i sina former. Bryt er loss och famla fram, men driv det som ligger er varmast om hjärtat. Haka inte upp er på gammal skåpmat och sjunk inte ner i melankolin, den stöttar er aldrig. Den är som ett undflyende motljus i en dålig film.
Svär er ed varje morgon och hämta de där drömmarna från hyllan. Kliv ner från molnen och låt sårskorporna vara. Himla med ögonen och måla upp stora planer för dagen och rid ut stormen. Vila mot träden och storma fram på vägarna nu i sommar. Låt gruset virvla upp i stora moln bakom er. Fastna inte i en halvdan vers utan skriv nytt, bilda nya ämnen och driv framåt. Hoppa över dåliga formuleringar och låt biprodukterna självdö i källarplanet.
Förstora och förädla det finstilta som kliar i fingrarna.
Hacka sönder stenarna i hjärtat och strö gruset över pappret. Fall ifrån de dåliga vanorna. Gå inte ner er. Ryck upp benmärgen i er och vårda bitmärkena på insidan av era kinder ömt. Klös ut de låga figurerna - skuggvarelserna som blåser sotsvart rök rakt in i er framtid - ur era ögonvrår. Trampa ner tistlar och is-vättar från era balkonger nu i sommar.
Låt sommarvärmen fylla på era känsloreserver och hoppa ner på gatan när melodierna från strandkanten når fram. Känn er hemma och knyt ihop viljan med tiden. Bygg en extra nackkota med ert hopp, vrid upp temperaturen och tina upp era frusna pulsar nu.
Har läst ut "Svarta Vykort"
Orden låter mig kliva ner i hans svackor, slira ut genom tid och rum. Han låter mig se utvalda delar av hans inre och yttre rum. Han tar mig med till Jonna, hans sambo. Till deras gemensamma helvetesresa, från nånstans i tiden innan allt började, till slutet, eller den nya början, där det svarta övergår i något ljusare, något mer hoppfullt. Han skriver om Sverige, om Finland, om Italien, om svenskarna, om sjukvården, om regntung himmel över måndagsmorgnar.
Han skriver så att jag får lust att tänka, så att jag får en bild av hur det kan vara för andra, det är en snäll bok, jag behöver någon som på det där snälla sättet visar att det finns folk som undrar vad i helvete hände?, som inte ställer sig över eller under någon annan, som visar sitt liv från samma perspektiv som man själv ser på världen ifrån. Olika liv, naturligtvis, men samma förvåning, rädslor, hopp och behov. Samma. Jag har så många gånger känt mig utanför med mina nojjor, mina försök att hitta och mina funderingar över världen och livet. Den här boken, och Marcus Birros författarskap överhuvudtaget, ger mig ett slags aktivt lugn i vars sällskap jag kan definiera mina insikter, vilket jag är i stort behov av. Det är jag oerhört tacksam för.
Om något Povel Ramel sa
Man slipper så mycket, sa Povel
När man skapar
man går iväg
och skriver allt
Inga väggar någonstans någonsin
Inte ett skydd
inte ett töcken
inte en seger i sikte
ingenting
Man slipper så mycket
men allt det där andra landar i ens händer
När man försöker beskriva det går timmarna
Himmel och hav smälter ihop
Man har aldrig lust
man har sina ord
vränger dem ut och in
lägger fram
tar tillbaks
ledsnar
Men man slipper så mycket
man går så ensam
man har inga höga tankar
inga tankar man säger högt iallafall
Man målar för att duken ligger där och man vet hur tavlan ska se ut
och ingen annan fyller ju ändå i fälten rätt
Man måste göra det
Och det kittlar och man vill hoppa över det mörkaste
men man gör aldrig det
Man flyttar fram det mörka i ljuset framför staffliet
Kedjar fast orden vid mörket och hoppas att orden ska kunna dra mörket med sig genom gator, till torg med glada människor
Man skriver i mellanrummen av de hackigaste sekunderna på dygnet
Man hattar fram och tillbaka och önskar då och då att man inte slapp så förbaskat mycket
Man önskar orden ur Akademiens bejublade ordlista ibland
Man går ut och dricker kaffe som vanligt folk ibland
Man hittar alltid ett slutord där i botten av koppen
Och självklart måste man börja rimma på det
Ett år på riktigt
Ett nästan slätt ärr som man stressar förbi med handen
Så kan nog mitt år beskrivas
En utandning på riktigt för en gångs skull
Jag har känt regnet på riktigt det här året,
sett löven få en sån fantastisk färg på hösten, jag har sett mitt leende i spegeln helt ärligt för första gången, det är som att finnas till för min egen skull, äntligen
Det fanns en del som inte låg tillrätta
som skulle flyttas om, betraktas, hittas
Jag har hittat känslan av mig själv
Den där äkta som inte bara försvinner
Den ligger kvar där i mig
när jag vaknar
Varje dag
Hela livet
Från och med nu
Det här året var en pusselbit
Det är inget kul att övningsköra
Jag tvingar mig själv att övningsköra. Jag tycker att det är skitjobbigt. I morgon ska jag ta en körlektion. Jag förstår mig inte på bilar. Och ändå ska jag sätta mig bakom ratten och köra. Ja, lycka till då.
