Nova

Man slipper så mycket, sa Povel

När man skapar

man går iväg

och skriver allt

Inga väggar någonstans någonsin

Inte ett skydd

inte ett töcken

inte en seger i sikte

ingenting

Man slipper så mycket

men allt det där andra landar i ens händer

När man försöker beskriva det går timmarna

Himmel och hav smälter ihop

Man har aldrig lust

man har sina ord

vränger dem ut och in

lägger fram

tar tillbaks

ledsnar

Men man slipper så mycket

man går så ensam

man har inga höga tankar

inga tankar man säger högt iallafall

Man målar för att duken ligger där och man vet hur tavlan ska se ut

och ingen annan fyller ju ändå i fälten rätt

Man måste göra det

Och det kittlar och man vill hoppa över det mörkaste

men man gör aldrig det

Man flyttar fram det mörka i ljuset framför staffliet

Kedjar fast orden vid mörket och hoppas att orden ska kunna dra mörket med sig genom gator, till torg med glada människor

Man skriver i mellanrummen av de hackigaste sekunderna på dygnet

Man hattar fram och tillbaka och önskar då och då att man inte slapp så förbaskat mycket

Man önskar orden ur Akademiens bejublade ordlista ibland

Man går ut och dricker kaffe som vanligt folk ibland

Man hittar alltid ett slutord där i botten av koppen

Och självklart måste man börja rimma på det