Nova

Jobbiga tider... Fick magknip igår omkring kl sex på morgonen. Åkte iväg till jobbet och magknipen förvärrades. Det slutade med att jag efter ett par timmar ringde efter taxi och åkte hem och kräktes. En stund senare ringde jag 112 och fick prata med en sjuksköterska som rådde mig att ta taxi till akuten. Det gjorde jag, och just som jag klev innanför dörrarna till väntrummet så började smärtan att klinga av. Ganska kort därefter fick jag träffa doktorn som kände på magen och så blev det lite blodprover och kissprov. Proverna visade ingenting och jag tog bussen hem med en chokladkaka i handväskan och näsan i läxboken.

Ja, ja. Jag är glad att det inte var något allvarligt iallafall. Nu hämtar jag nya krafter och pluggar som en tok inför proven i nästa vecka. Känns som att det kommer att gå bra, fast jag känner mig lite vilse i terminologi-djungeln. Fattar inte hur läkarna och sjuksyrrorna kan hålla reda på allt.

Så sitter jag här. Det är fredagkväll och jag undrar vad kan jag bidra med just nu och här. Alla bloggar. Äh, kanske inte alla. Alltså, alla bloggar ju inte. Mamma och pappa är väldigt långt från datorer i sin livsfilosofi. Och det är skönt. Man behöver inte vara med på alla tåg. Man kan hoppa ner i sin kanot och driva med strömmen ett litet tag. Kan vara väldigt naturskönt längs stränderna på den där floden.

Så, vad är mitt bidrag i bloggosfären den här kvällen? Jo, kanske en uppmaning, en tanke: Vilka människor är stora i ditt värld, i ditt liv? Hör gärna av dig och berätta.

Stora människor i mitt liv... vilka är de? Det är människor som är på riktigt. Som låter sig vara som de är. Utan krussiduller. Som låter mig vara mig. Som inte skaver på mig. Som inte har några baktankar. Som inte måste tänka efter innan de säger något, för att hitta ord som ska briljera, imponera eller slå hårt. Jag orkar inte med sånt och stora människor för mig är alla de som ger något till världen i en ödmjuk men stark och glittrande komposition.