Nova

Kanske är jag på flykt. Kanske kommer jag alltid att vara det. Undan allt. Undan tröttheten, tomheten, jobbiga känslor och hela den här skiten som är människors skuggsidor. Det kanske också är så att jag skyr ljuset, det där klara solljuset som inte lämnar en pinal, en detalj eller en endaste bagatell kvar i någon gråzon. Där vill jag kanske inte heller vara. Jag vill kanske samla på mig gråa nyanser av tid, rum ,möten, tankar och känslor. Vill möjligtvis bygga ihop mitt pussel av de där grådassiga bitarna. Sky det mörka hatiska, gå undan ur det mest förbrännande ljuset.

Leva länge på sparlåga, grina illa åt småsår, hålla mig undan höga höjder och svåra fall, vira in mig och mina nära i bomull. Det kanske är så jag ska göra. Livet däremot är förbannat kantigt. Läskigt. Det finns hat därute. Jag måste nog möta alltihop. Måste rinna ut i livets flod och bli ett med föroreningarna och de sällsynt välgörande mineralerna som samsas i samma vik, eller i djupet av havet, eller i regnet. Grått regn, blå himmel, turkosblått hav. Vatten, grå sörja och mänsklighetens alla ljud samlade i en enda snäcka framför mig på bordet, från en strand i universum. Gråheten smittar av sig, bomullen finns i fickan. Men jag kliver av bussen ett tag nu, ställer mig vid hållplatsen och spanar ut över främmande land. Barfota och målmedveten. På flykt från gråheten. Med revor på knäna, krossat glas i fickorna och hunger efter mer. Alltid mer.