Nova

Man ska vara sval. Man ska inte bry sig. Inte lägga sig i. Inte hoppas på något. Eller, man ska iallafall inte visa att man hoppas, glöder, brinner. Man ska inte kliva av från den gyllene medelvägen, man ska inte tillåtas ha rätt eller fel, man ska gå omkring och vara en vanlig medelsvensson. I hela sitt liv. Jag blir deppig av sånt. Det känns så förbannat hårt och meningslöst långt långt nere i botten av mitt hjärta. För jag älskar folk som faller ut, som ger sig hän, som kastar sig huvudstupa ut i äventyret, i det stora mörkret eller den glödande elden. det är de där människorna som lever.

Igår läste jag på Marcus Birros blogg att han hört av sig till Svenska Akademien och frågat om de var intresserad av att välja in honom. Senare publicerade han ett svar från Akademien på bloggen. Peter Englund som svarade skrev att de inte tar emot ansökningar till akademien utan själva väljer ut ledamöterna. Det vet ju Marcus Birro också.

Ännu lite senare brister Marcus ut i svårmodigt tvivel över sina egna prestationer som kulturarbetare. Och visst, det är väl inget konstigt att känna tvivel över sig själv ibland, men att höra av sig till Akademien med frågan om en plats vid litteraturens honnörsbord måste väl betyda att man har förbannat höga tankar om sig själv och sitt litterära kunnande och värde. Och det är DÄR skon klämmer. Det är fantastiskt bra gjort av honom att höra av sig till Akademien. Det är så man ska göra tycker jag, man ska inte veta hut, man ska sticka ut, man ska ta karriärtrappan i flera steg i taget, man ska inbilla sig att man kan flyga, man ska tro på att man har en plats i Svenska Akademien om man har en sådan övertygelse.

Det som tröttar mig är Birros svar på min kommentar. Läs både kommentar och svar nedan:

Min kommentar:
Du, jag tyckte det var coolt att du hörde av dig till Svenska Akademien. Du hör hemma i det ljuset, där framme. Jag gillar människor som gör sånt, som drivs framåt av sin passion, som verkligen gör något, och det gjorde du ju idag, och jag väljer att tro att du faktiskt gjorde det helhjärtat, jag vill tro på sånt, det finns så mycket annat som är grått och trist och tråkigt som bara känns deprimerande, men att satsa på något helhjärtat, att våg fråga någon något man tycker känns viktigt, det är stort för mig. Därför: Jag förstår om du känner dig tvivlande till dina egna förmågor då och då som du skriver i det här inlägget, - det gör alla, det är mänskligt -, men jag vill iallafall säga att jag tror på hoppet, glöden och passionen bakom ditt brev till Akademien.

Marcus svar:
Fast de var inte så intresserade?

Det är just det där, att man ger upp och inte ser vad man faktiskt åstadkommit, vad man vågat göra. Man sjunker ihop som en tom ballong och känner sig inte ens vatten värd. Sånt blir jag så förbannat trött på. Och jag blev förvånad över att han av alla bara fokuserade på att Akademien inte verkade vara så intresserade. Nej, alltså, jag får nog ta min naivitet och gå några varv i skogen och fundera på vad han egentligen menar.

Soliga varma kramar till er allihop!