Från mig till er
På natten går jag ofta upp för att lyssna efter mig själv. Jag väljer skivor i samlingen som bara jag ska lyssna på. Det har inte alltid varit så här.
Jag har aldrig haft några sömnproblem förut. Nu sover jag mindre om nätterna, gör mer av mig själv, svettas ut det som ska ut, hungrar och känner dubbelt så mycket. Undrar om det är natten eller om det bara är jag. Nu. Det är väl antagligen bara jag. Det återstår att ta reda på. Jag följer min väg på nätterna. Det hettar till ibland och då skriver jag om det. Det blir vad som finns i mig. Nätterna har bivit min vän. Jag trodde inte att det skulle hända, hade inte tänkt att jag skulle gå mina vägar på natten. Nu gör jag det.
Vi samlas, vi som går här, visst gör vi? Visst blir det för mycket ibland, för mycket sömnlöshet? Visst är det det vi skriver om? Visst rinner det blod på tangenterna när vi vägrar att blunda trots att alla som älskar oss frågar mjukt om vi inte kan tänka oss att komma till sängs nu. Men det kan vi väl inte? Vi kan inte låta bli att skaka på huvudet åt dem som når nästan ända fram till oss med sin ömhet. Vi är inte ömma, vi är hårda lagar under öppna himlar, vi gör nattliga räder överallt med våra höjda ögonbryn och våra slagord som buktar inåt och utåt på samma gång.
Det går över. Det måste gå över. Vi måste stoppa tiden och slå sönder traditionerna. Vi måste häva oss ur den djupa svackan där normerna frodas. Vi måste vara redo med rävsaxen när tider av dumhet sveper över himlen, när det regnar flagor av brända drömmar, när solen förpassats in i ett hål i tv:n, när den goda allmänheten vrider sina armar, ögon och behov till en allsmäktig tom gryta på en spis upphettad av politisk villfarelse.
När det händer måste vi spärra fast oss vid våra sinnen och skriva ihjäl de omogna frukter som målats mogna och röda av de som vill samhället illa. Vi är en del av alltihop. Vi är en samling brevbärare som i skymundan skriver ner bilder av samhället och skickar dem vidare, alltid vidare, till andra människor som lever, lider, tänker, undrar, får panikattacker, lånar, varseblir, blundar och skriker, undrar och älskar passionerat. Vi är dom. Dom är vi. Vi är brevbärare. De bär sina brev till oss med samma hopp om förståelse som vi när. Vi skiljer oss inte från dem. Vi är mängden. Vi vill gå genom era dörrar. Vi vill stanna på kaffe. Vi vill sitta ner med er när ni läser er post.
Då först kan universum landa i oss.
