Nova

Vi har alla våra vägar att gå. Det kan vara risigt och djävligt på den där vägen och man kan ibland behöva sätta sig ner vid vägkanten och bara gråta. Jag hade en mentor en gång i tiden (det är inte så länge sen som det kanske verkar) som rådde mig att gå ut i skogen och sätta mig på en sten i någon vacker glänta och bara känna efter och låta tårarna komma i vilken takt de ville. Det är skönt att ha den där bilden inom sig, att man får lov att må som man mår, känna som man känner. 

Man ska vara stolt över sin väg, både den sträcka man redan avverkat och den långa sträcka man har kvar. Jag tänker ofta på att vi är så rädda för varandra, vi väljer hellre att blicka bort när vi möter någon på vår väg, vi vill inte ha med någon annan att göra. Vi är rädda ända in i bröstbenet. Och jag vill inte ha det så. Jag vill ha värme. Jag behöver värme. Det går inte att sätta några spelmarker mot det. Jag vill känna en hand i min, måhända en sträv eller skakig, eller gammal eller ung, men jag har ett oändligt antal leenden att dela ut och jag vill trycka alla händer jag kan tänkas hinna med i mitt liv, jag vill inte ens fundera på vem det är jag möter, jag vill inte snabbspola mina möten fram och tillbaka för att hitta det kantiga, det som gör ont, det som kan vara dåligt för mig att se. För jag vet att det som kan göra ont i mig gör garanterat dubbelt så ont i den jag analyserat sönder.

Vi går ju alla omkring och bär på saker som gör ont, i oss och i andra. Vi tror så djävla mycket. Vi tror, men så lite vi hoppas. Om vi kunde hoppas på mer så skulle vi också våga möta våra medmänniskors blickar, vi skulle inte längre vara fega främlingar för varandra. Vi skulle bjuda in varandra och vi skulle hitta universum tillsammans.

Under fötterna på alla människor ligger det gissningsvis så många vägar ut att vi går vilse om vi inte håller varandra i händerna.

Ändå gör vi inte det.