Nova

Igår blev jag rädd. Jag erkände för mig själv att den där stora djävla känslan faktiskt var på riktigt. Det var inget jag varken kunde eller skulle skämta bort eller blunda för.

Jag hörde någon gång under dagen om någon som dött i hjärnblödning. Då började jag fundera på att det faktiskt kan hända mig också. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Vilka av mina drömmar har jag förverkligat? Inte många, ärligt talat. Jag har så mycket kvar att göra.

Det lägger sig en dov isolerande matta över mig när jag tänker på det. Och det är antagligen precis som det ska vara. De här tankarna är antagligen en av livets hörnpelare.

Jag är glad och stolt över att jag tillåter mig att stå kvar och se på den där pelaren. Jag har inte gjort det så ofta tidigare i mitt liv. Men jag förstår nu att det här sättet är väldigt mycket lättare, tro det eller ej, än andra sätt jag valt att se på livet på tidigare.