Marken är sval här i skuggan av livet
Alla människor har tydligen inte samma värde och rättigheter. Har ni hört den förut? Vi är inte en enda stor familj. Vi är griniga hånflinande djävlar som i våra bästa stunder kan åstadkomma något gott här i världen. Övrig tid ägnar vi oss mer eller mindre medvetet åt att skilja ut varandra och slicka uppåt och kicka neråt. Det fungerar så. Kliar det under huden nu kanske? Då är det väl bara att du ömsar skinn och slinker ut bakvägen med svansen mellan benen och fortsätter att leva ditt lilla anonyma liv i skuggan av den skönhet som kunde ha varit du. Det är så de flesta människor framlever sina liv. Påstår jag. Och jag är en av er i skuggan. Men ibland kliver jag ut ur den bittra anonymiteten och ställer mig på den upplysta scenen och förmedlar mina gyllene ord som skänker er harmoni. Sen tackar jag för mig och jag vet att jag grep tag i er där från scenen. Och det är därför mina blå ögon glittrar även när jag återvänt in i skuggorna. Det är därför jag åtminstone ibland sover gott om nätterna.
Men så vaknar man och läser Svenska Dagbladet och man hör de isande skriken från mänsklighetens mörka sida. Den 4 juni skriver kolumnisten Lars Berge i Svenska Dagbladet om "Den försvunna vita flickan-syndromet". Och han sätter ord på det jag tänker. Han skriver om hur bilden av den försvunna Madeleine McCanns ansikte finns på allas näthinnor. En liten tjej med sagolikt söta dock-ögon. Hon är försvunnen. Sannolikt bortrövad från sina föräldrar. Han jämför sedan med bilden av Javian Matthews. Ingen jag har hört talas om, tänker jag. Har ni gjort det? Det borde vi ha gjort. Men alla människor har ju tydligen inte samma värde.
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15662399.asp
Så jäkla sant! Precis vad jag undrar också. Man kan fan inte köpa sig fram till den dagen då man antingen får så mycket sympati att det inte gör så mycket att ungen inte kom tillbaka eller att nån ångerfylld pedofil lämnar igen henne som en lånebok. It discusts me. Ärligt. Fast man kanske gör allt man kan och har makt till i den situationen.. Vilket osökt leder mig till en liten tanke....
Vad är det för människor som lämnar sina barn (där den nu saknade fyraåringen var ÄLDST) ensamna på ett hotellrum utomlands för att gå och äta middag?? Sovande eller inte - herre gud! Nästan, nästan (om vi bortser från det uppenbart tragiska för flickans del) lite som att den del av universum som tar hand om Avdelning Föräldraskap lade in sitt veto. Så kan man bara inte göra. Hade de stannat med sina sovande småbarn hade vi inte haft den här diskussionen.
Håller med helt och hållet. Man önskar att man kunde vända ryggen mot eländet, men vad händer då? Jo, man öppnar ögonen och stirrar rakt på nåt annat djävla skit som pågår.Gaaaaaaaaaaaah! Hoppas bara att man själv kan lyckas hålla sig i skinnet och inte begå något gruvligt misstag nån gång. Men va fan, så djävla svårt ska det väl inte vara?
