Nova

Jag har tejpat upp mina dagboksanteckningar från den där tiden i garderoben långt inuti mig

Jag får aldrig se igen det jag såg då

Jag välte en tunna Tipp-Ex över mina lånade vykortsvyer och sprang över skitiga golv på kårhuset

Jag var ingen särskilt lyckad student

Jag var dum i huvudet

Jag stelopererade mig från hjärtat och uppåt

Jag var bara ett par ben som gick fram och tillbaka mellan Systemet och kårhuset innan jag gick hem

Ni andra stannade kvar i verkligheten

Jag andades in min rökelse och framkallade fantasifoster

Tiden gick dock lik förbannat

Och bakåt kunde jag inte se

Det blir ju så tokigt när man bränner allt man har på natten för att man inte kan sova

Nu ser jag att det finns nyanser i det där vita

Nu måste jag måla mig framåt i den där tavlan från förr

Jag har ett syfte med alltihop

Jag sträcker mig efter mina penslar

Jag får lov att älska i färg numera