Nova

Jag var och såg en helt underbar föreställning på Södra Teatern igår. Föreställningen hette LIVE och framfördes av Marcus Birro.

LIVE är främst  en inblick i att bli vuxen, att gå från att leva nån slags rocknroll-myt till ett vuxnare perspektiv framlevt i en sekelskifteslägenhet på 115 kvadratmeter i en stad närmare Stockholm än uppväxtens Göteborg.

Det är skratt av lättnad, iallafall för mig, när jag hör honom berätta korta anekdoter om sitt liv som rocknroll-wannabe, om sin turné med Riksteatern och om sin uppfattning om vad som är vuxet, vad som är "som folk är mest". Han övertygar oss på en timme om att han är som vi, att vi är som han. Och vem är då "de andra"?

Det är allvar och förvåning omvartannat i hans ögon. Han kommer in på scenen i jeans och mörk kavaj och nakna fötter. Han använder sig ofta av gester, knyckar på nacken och ibland bara en suck eller ett andetag i mikrofonen för att visa oss vad han menar.

Och det går rätt in. Vi skrattar åt eländet och värmen som ligger bakom varenda tanke som vi får oss till livs. Avslutningsvis plockar han upp sin nya bok "Svarta vykort" ur kavajfickan och läser ett stycke. Det bir allvarligare, både på scenen och i publiken. Och det är en fin avslutning på en fin föreställning som jag vill se igen och igen och igen. Tack!