Nova

Jag såg slutet av filmen Farväl Falkenberg idag. Jag har sett den filmen en gång tidigare. Då satt jag ensam med en flaska vin bredvid mig på soffbordet, min bärbara dator i knät och knappade in ord efter ord på skärmen. Jag lyssnade inte så noga på vad de sa i filmen, den gick sin gilla långsamma fruktansvärt vackra gång i min ögonvrå och så när den tog slut fortsatte den i mig, den där kvällen, på något sätt smalnade mina blodådror av, eller så blev blodet mer trögflytande för när filmen tagit slut kändes det som att blodet kämpade sig fram i mig på ett ännu mer ansträngt sätt än tidigare. 

Det var väl en och en halv månad sen nu. Och nu såg jag alltså slutet på filmen igen. I dagsljus, utan något annat tilltugg än ett päron. Och nu flyter mitt blod lite trögare igen. Tystnaden i filmen gör att jag hör allt jag tänker, allt jag ångrar och alla problem jag tror att jag måste lösa mycket skarpare, starkare och strävare. Och jag svär för att det är så. Fan fan fan också. Jag svär för att det är just sådana här filmer som gör att jag inser konsekvenserna av mitt passiva handlande i mitt liv.