Snön
Bodde långt ute i Kolmårdsskogarna när jag var liten. Vintern var så stor. Skogen ch sjön runt tomten ramade in Elska Beskows sagor i min värld. Jag minns inte så mycket, men känslan finns kvar. Ungefär så här känns det:
Smäller kallt med tankarna mot isen på den bottenfrusna sjön. Det skulle kunna vara juni och grodyngel i vassen runt bryggan. Men månaderna drog sig bort från midsommar, kräftkok och varma, mjuka runda sommarbokstäver i dagboken. Nu sitter nog Gud själv och fryser på taken mellan orden, tänker hon. Knacka, knack, knack, tycker hon att det låter, när tankarna slår i den skottade isen vid hennes fötter. Det ligger drivor av snö runt hela sjön. Hela skogen är tyst och snötung.
Som om någon skulle öppna dörren knackar hennes tankar på hos vidundret under isblocket. Han är inte där. Tankarna försvinner ut i rymden och fångas upp i universums vacuum utan att han hört.
Sen tar kvällen slut och natten vid. Snön lika vit. Skogen lika tyst. Åtta år. Hel och redo att rädda världen.
Fin sagobeskrivning av ett barns vinterperspektiv.
Känner igen en del. Har också bott nära skog och vintersjöar som barn :)
Tobbe: Sånt är så mysigt att tänka tillbaka på, tycker jag.
jättefint skrivet.
Tack! Jag är på väg att hitta hela mig, hur flummigt det än låter, och bilderna, minnena och känslorna från när jag var liten har varit borta så länge så jag är så glad när jag hittar dem igen och vågar skriva om dem. Det är ju fina bilder... Fattar inte varför jag förträngt dem. Men, livet är lite hårt ibland och då gömmer man väl det allra finaste långt in, för att detinteska gå sönder eller bli smutsigt. (sade hobbyterapeuten...)
