Syn punkt.
Fredagen... igår samlade jag ihop veckan och tänkte på helgen och på måndagen, det rusar fort förbi, strax över huvudet på mig, det där helulliga livet, och jag går där under och skramlar ihop, i hopp om, på asfalten, på gruset, med fötterna på höstleriga gångstigar över gräsmattor som inte får somna in för vintern, eftersom snötäcket inte vill lägga sig ännu. Går här nu, mitt i mit liv, och känner, hinner inte med det där hemtrevliga, småmysiga, tillskruvade livet, plockar ner små tussar av ull då och då, lite varje dag, så jag klarar mig från frosten. Tankarna i det svarta hålet på baksidan av pappret är en djup brunn av bläck som inte har torkat ut ännu, jag doppar huvudet, tänderna, fingrarna i det ibland och andas ut över nya sidor i mitt anteckningsblock, över tangenterna. Det blir bra. Mitt liv snurrar vidare. Det är bra så. Spända linor över taken. Mot äventyr.
det där låter poetiskt! kanske nåt du kan omvandla till en novembermörkersdikt ;) har kollat in poeter.se och läst dina skarptsynta iaktaggelser som innehåller förvånansvärt mycket värme!
Längesen sist, håller kollen, du verkar funnit färgen igen;) Rabarber, herregud, hade varit kul att höra. Men stället, är det verkligen helt okej? Spända linor bär.
lollo: Tack! Vad kul att du tycker om mina texter. Jag tycker att det är skönt att ha nånstans att bara skriva av sig, det är bland det bästa som finns. Jag brukar tänka att man måste skriva, skriva, skriva för att skriva fram det som ligger under ytan, och ibland bara kommer det rena, enkla, ärliga fram. Då har man nått långt, då mår jag bra. =)
Kallemange: Hej på dig! Kul att höra av dig igen. =) Rabarber gillar jag. Har du varit där nån gång eller bara hört talas om det?
