Nova

Det slutade på trappan till gymnasieskolan. Jag stod tillsammans med mina klasskompisar i ett vimmel av vita klänningar, ljusa kostymer och studentmössor. Där och då tog det slut. Livet som precis skulle börja tog slut när jag vandrade bort till den grupp av människor på skolgården som var min familj och mina släktingar. Jag började gråta av den enkla anledningen att allt släppte. Jag visste att jag inte skulle ha någonting kvar i den världen som jag levt i sen jag började ettan i lågstadiet. Jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Det fanns ingenting bortom den skolgård som för tillfället myllrade av människor, glada studenter och släktingar och inom mig hörde jag hur klockan slog tungt och högt, det dånade tillslut i mig där jag stod och tog emot blommor och grattiskramar. Jag kände mig så fruktansvärt tom just då.

Jag har fyllt det där tomrummet under 12 år. Det är en intressant samling minnen. De är varmare, finare och bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Och jag står fortfarande här. Med båda fötterna på jorden. Vem hade kunnat tro det?