Fan... det gjorde ont...
Fan, jag har en hang-up till... Jag har hängt upp mig på folk som tar sin karriär, sina ambitioner och talanger och siktar högt, det är fantastiskt, men som därefter lägger sig ner och rullar sig i nån slags skit som känns lite konstruerad. Alltså, det är okej att känna sig som världens absolut sämsta i världen på allt upptänkligt, men va fan, det gjorde rätt ont i mg när jag försökte stötta en person i det där tillståndet igår. Ja, visst, förlåt så djävla mycket att jag nånsin brydde mig om att säga nåt till dig alls. Fan, jag är sur och jag borde inte vara det. Jag hade tvåa i psykologi på gymnasiet en termin. Jag var förbryllad över att det fanns en bit av plugget som jag inte behärskade. Och okej, psykologi är inte min grej, jag försökte bara vara nåt slags stöd. Det funkade värdelöst. Nu känner jag mig deppig för det. Fan fan fan.
Äh det har inget med skolpsykologi att göra, det är naturligt att man som moraliskt stöd får i sig lite skit, det är en del av reningsprocessen. Säkert inte sista delen heller... Så, nu räknar jag med att få lite skit för mitt moraliska stöd.
Ha ha ha, ja, du har nog rätt. Jag känner bara för att få garva åt skiten, ska du veta. Och jag börjar få distans till det nu och jag börjar samtidigt inse att jag gjorde rätt i att säga just det jag sa till perosnen i fråga, och det stärker. Ha ha ha!!!
