Konfirmation
Du skulle in genom planket, till bakgården och den där festen som pågick med tuffa Converse-skor doppade i vattenpölar vid sidan av rabatten med rostiga rosor kvarglömda av bostadsrättsföreningens gårdsansvariga. Dit skulle du, de väntade antagligen på dig, de andra, två var de i avsaknad av dig, efter den första skålen med dig i en nyöppnad ölburk var ni fulländade, treenigheten var komplett och sommarkvällen hade bara börjat.
Ni var ett sidospår av vardagen, era tankar var undantagen som utan tvekan bekräftade allmänhetens rådande uppfattningar om praktiskt taget allting, särskilt sådana tankar som klottrades ned i förbipasserandes öron under fester bakom plank i slutet av juni. Ni projicerade fram skyddande ögondroppar som rann från insidan av era ögonlock när ni av en eller annan händelse läste samhällets trosbekännelser i form av svarta rubriker och kräkiga löpsedlar runt omkring er på gatorna.
Fyllan fyllde stora hål av röstberättigade minnen i er varenda sommarkväll, iallafall de där kvällarna med uppehåll, måttliga västliga vindar och skimrande solnedgångar när ni satt på klipphällar smyckade av glimmande aluminiumburkar och pärlor av cigarettfimpar och kände händerna bli tunga av plastmuggar fyllda av rödvin på vippen att rinna ut i den kvällsrodnande Mälaren.
Räddningstjänsten fick rycka ut och rädda dig och dina kompisar ungefär en gång i veckan. Ni sa att ni var fanatiska och bokstavstroende kristna som i en ovanligt grym pakt med hädangångne Jesus blivit välsignade med förmågan att kunna gå på vattnet. Ni blev uppdragna i gummibåten, återförda till fastlandet och förmanade att inte tolka Bibeln under alkoholpåverkan.
Det tog ungefär en vecka så hade ni bokat en plats för tre på den asfalterade gårdsplanen bakom planket igen. Du trängde dig in mellan plankorna med ett par urrivna sidor av den heliga skrift i bakfickan. Två personer hälsade dig välkommen in med leenden som det inte gick att ta miste på.
