Nova

Vet ni att jag inte kan gå ut ibland, utan att behöva ringa alla vänner jag någonsin känt? Utan att bli alldeles likblek i ansiktet och tårögd? När halsen bara svider och jag faller ner på en bänk på en tunnelbanestation och bara gråter? Nej, det är väl klart, jag är väl som alla andra, jag, som bara går omkring i stan och släpar mig in på caféer och beställer kaffe latte med darrig röst. Jag känner inte att jag får plats. Jag hittar inte min egen plats. Jag tror inte att den finns inne i stan. Jag tror att den finns här hemma, när jag inte behöver gå ut. Ikväll har jag tänt mina vackra höstljus, värmeljus i fina ljusstakar, det är så varmt och skönt härinne, här hemma. I morgon skakar min kropp igen, på väg till jobbet, jag lovar, den är inte så kry just nu, men jag väljer just nu att äta muffins och dricka kaffe med datorn i knät i min underbara stora mysiga soffa. Det ni.