Nova

Hon hette Liza och hon var den coolaste hästen i stallet. Småtjejerna var rädd för henne. MIg passade hon perfekt, fast jag också var lite rädd för henne. Jag var som alltid sen i svängarna och hade börjat ta ridlektioner när jag gick i högstadiet. Kan ni se det framför er? Jag och ett gäng småtjejer på ponnyer och en del som vågat välja de större hästarna. Och så jag på Liza. Idag skulle vi galoppera. För mig var det första gången. Jag var rädd, och visste inte hur det skulle gå till, men efter lektionen skulle jag alltså ha ... galopperat.

En ridlektion börjar med att man värmer upp i skritt, fixar till stigbyglar och spänner kanske sadelgjorden lite. Sen ökar man allteftersom lektionen lider till trav och sen, om det vill sig väl, blir det denna dag galopp för nybörjargruppen, med en väldans långbent tjej på en sprattelhäst. Liza var känd för att göra... lite som hon vill. Och efter uppvärmningen så skulle vi trava och då helt plötsligt bryter Liza ut i galopp, jag tappade ena stigbygeln och hade fullt upp med att hålla mig kvar i sadeln på nåt sätt och förhoppningsvis hitta stigbygeln med foten igen. Under tiden GALOPPERADE vi! Det var läskigt men efteråt, när Liza pliktskyldigt saktade in som om ingenting hade hänt, var det en spännande känsla i magen och jag satt och log, alltså när jag kommit ner på jorden igen efter det där läskiga. Efter det hadejag inga som helst problem att galoppera igen.

Min poäng är att jag hade ingen som heslt aning om vad galopp var, hur det skulle kännas och framför allt: hur jag skulle ha koll på det. Men plötsligt, och genom en rätt läskig introduktion, hade jag upplevt det, och det var inte läskigt längre. OCH jag var otrligt stolt, är det fortfarande, över att jag lyckats ta mig igenom det. För sen var det nåt jag ville göra jämt. =) Man vare sig kan eller ska ha koll på allt, det går inte, fram för allt inte över saker man aldrig gjort förut. HUr ska man kunna ha det? Den här historien är signifikant för mig och något jag borde tänka på oftare. Kram på er!