Nova

Överträffade mig själv igår. Det var märkvärdigt. Jag sticker inte under nån stol. Jag var en av de tolv. Tolv poeter hade samlats igår för att göra upp i finalen i STHLM Poetry Slam. Fyra av dessa skulle bilda laget till SM i Halmstad i slutet av den här månaden. Det fanns SLAM-ess bland de tolv. Jag erkänner. Jag är inget rutinerat SLAM-lejon. Men jag levererade. Jag kom dit med två utantill-texter och det fanns inget papper i mina händer när jag stod där och tittade på publiken medan jag läste. Jag såg er, jag läste till er och jag var lycklig över det. Och jag vann över mig själv igår, den segern är MIN! I första omgången var vi med alla tolv. Vi fick läsa två dikter var. Jag fick låga poäng av juryn. Men poängen är ingenting. Inte just nu och för mig iallafall. Kanske komer jag att bry mig mer om poängen nästa år, kanske har jag ett batteri tokhärliga SLAM-texter då som jag bara ska vinna med. Vem vet. I går kväll handlade det inte om att vinna juryn för mig. Igår hade jag två texter att förmedla och jag gjorde det. JAG GJORDE DET! Här är mina texter:

På ett avdukat bord ligger månen och ryser för att ingen är där och hör önskningarna som han skickar upp till oss, hans himmel
Under popplar och fallfärdiga trädgårdar ligger solen och nyser för att hon är förkyld för det är nte tillräckligt varmt under hennes täcke

I ett avskalat hjärterum ligger kärleken och svider för någon har dragit tillbaka klockan och tiden hackar tänderna i förmaket
Bortom de uråldriga bergens berg spottar draken ut sin sista rökpuff och sliter upp ett paket nikotintuggummi för här vankas andra bullar
Under fötterna på alla människor ligger det gissningsvis så många vägar ut att vi går vilse om vi inte håller varandra i händerna
Ändå gör vi inte det

---

Drömmen lämnar inte tillbaka regnet till himlen
för himlen vägrar att läsa slutet på kärleksdikten
och solen går inte tillbaka till sandstranden igen
för där ligger stenarna som föll från hennes hjärta
när grannstjärnan blinkade åt henne en gång för ungefär tio ljusår sen

Tio ljusår...

Tio

ljusår

av längtan

Man kan bli galen av mindre

Och ändå vägrar himlen släppa sitt grepp om månen
fast månen bara är en yta som reflekterar rymdens ljusvågor
Ljusvågor som slår mot mitt öga
som hettar upp mitt blod

DET kallar jag universums raseri
DET kallar jag himlakroppar i disharmoni
Och DET slår mig mot marken

och får mig att drömma
om den vackraste människa jag någonsin sett
och den människan
är du

---