Nova

Magnolia. Ett vackert namn på en blomma jag inte vet så mycket om, tror att den luktar jättegott. Jag får ta och leta upp nån sån snart för att lukta på den. Magnolia. En film som jag äntligen sett klart. Det tog sin lilla tid. Den är lång, skönt härligt livskontnärligt annorlunda och sorlig och därför vacker. Har dragit mig för att se den, har inte så himla lätt för att sätta mig och se ett stort mäktigt drama. Men jag är glad att jag sett den. Vacker som sagt. Nästan för mycket, och det är ju där som passionen kommer in, min favorit, passionen. Den lever alltid i gränslandet, där man hittar alla vackra människor i världen, de som känner på hela livet, de som kört huvudet rakt in i hundratals väggar - eller kanske bara en, den första - och står rakryggade med sina pasionerade flin, eller söndergråtna kinder, de, allihop, står kvar, finns där med sin omåttligt vackra passion. Och Magnolia packar ihop passionen, livet, det storartade, i ett gäng filmrutor som jag kommer att bära med mig länge.