Det kanske jag som är normal, det kanske är jobbet som är konstigt

I mitt jobb måste man ibland hålla i sig för att inte få svindel. Så är det för mig iallafall. Och jag vet inte om jag vill vänja mig vid alla intryck jag får. Många andra, de flesta andra, här på jobbet verkar kunna vänja sig vid all information och alla insatser vi jobbar med. Som handlar om människor. Officerare, soldater, deras anhöriga, politik, utspel, budgetutfall, nationers uppgång och fall, livet för enskilda och för hela folk. Jag kan inte skaka hand med mig själv och komma överens om att det här bara är ett jobb. Något man kan begränsa till de uppgifter man får, något man kan skärma av i tankarna på fritiden. Jag har nog på det hela taget svårt att pricka rätt, att vara den där smarta informatören som gör skickliga manövrar och firar segrar med en kopp svart kaffe i fikarummet, eller som sitter över dag efter dag på jobbet i febersvettningar för att komma i mål med en smart kampanj. Jag säger inte att det är nåt fel med att göra så, tvärtom, det är nog att göra precis rätt, att agera så, men för mig handlar det om nåt helt annat, jag kan inte samla mina känslor, tankar, mina tårar och mitt svett och blod i små små punktinsatser och sen vrida om mitt perspektiv och bli nån annan efter att jobbet är gjort. Jag blir för engagerad i kanske fel saker. Och där är väl min akilleshäl. Jag kan inte ruta in mig, eller så rutar jag in mig alldeles för mycket, och då får jag höra att jag ska spänna av. Men jag vill vara sån här. Och jag glömmer aldrig Ingy, Ingela Klemez, som jag hade förmånen att få träffa och intervjua för tio år sen. Hon är en cool lady som varit modell, bland annat Lars Wallins favoritmodell, som just den våren när jag träffade henne, hade provat att släppa en singel. Men det var inte hennes musikalitet som fångade mig. Det var att hon slutade att modella för att hon ville ge för mycket av sig själv på bilderna. Och det funkar inte när man ska jobba som modell. Hon var så djävla cool. Och jag tänker på det där då och då. Jag träffade henne bara en gång men det mötet sitter kvar i mig som en varm stor strålande stjärna.

Åsiktsmaskinen
Postat av: SvintoSara

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal var det väl Thåström sa?

2008-08-16 @ 14:34:42
URL: http://svintosara.blogg.se/
Postat av: Sandra Lang

SvintoSara: Helt rätt!

2008-08-18 @ 08:41:10
URL: http://sandralang.blogg.se/

Något du vill tillägga? Välkommen att lätta ditt hjärta!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0