Nova

Jag är en sån där som har svårt att släppa efter. Det blir ofta styltigt om man vägrar att ge med sig, och livets tavla blir fylld av trista enkla tunna streckgubbar. Så har det kännts för mig. Tills alldeles nyligen.

Jag har varit ursinnig, Jag har varit panikslagen. Hemskt ledsen också. Kännt dagarna gå med mig i släptåg när jag helst av allt velat styra. I nån slags rädsla har jag velat vara den som alltid håller i rodret. Jag har hållit mig på miltals avstånd från alla. Och byggt upp tomhet omkring mig.

Jag har missat enormt många tillfällen här i livet. För jag har varit rädd att släppa in, ens minsta lilla värme och vänlighet. I möten har jag iakttagit, tänkt, men förblivit tyst. Nog har jag pratat, men jag har förblivit tyst om det jag tänker allra innerst inne. Jag har blivit så bra på det där att jag till slut har gått vilse i det. Jag har velat hitta ut, men inte fattat. Förrän på den absolut allra senaste tiden.

Jag har fattat att det gör inte ont att ta emot andra i mitt liv, att jag inte är så himla skör som jag har gått omkring och varit rädd för. Jag går inte sönder och jag är värd att ta plats. Jag har något att komma med. Något att ge andra. Till saken hör också att jag älskar att tävla. Jag tävlar för att vinna. Och mina vinster har jag samlat på hög hemma i min ensamhet. Tills alldeles nyss. Jag behöver hamna i ett sammanhang. Ett varmt, glatt, skönt, fint sammanhang. Det är illa att jag inte vågat mig dit förrän nu.