Jag går tryggt på era rader
Hur är det? Löser det sig? Skit i det du, vill jag säga till mig själv. Men det går inte. Jag tänker på det hela tiden, om jag inte få huvudet fullt av nåt annat. Av passion. Av berusning. Och därför älskar jag den där texten Berusa er, som vi fick läsa på kursen på Fridhem:
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är.
Och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er:
"Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."
Och myor: Jag kan inte franska, men när du läste texten på franska var det inte innehållet, det var passionen för livet som uppfyllde klassrummet. DET är stort. DÄR har vi alltings början, mitt och slut. Och så Björn: Som du speglade Berusa er i din Var nykter. Där, i sådana texter, kan jag vila, växa och för dem kan jag leva.
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är.
Och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er:
"Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."
Charles Baudelaire
Och myor: Jag kan inte franska, men när du läste texten på franska var det inte innehållet, det var passionen för livet som uppfyllde klassrummet. DET är stort. DÄR har vi alltings början, mitt och slut. Och så Björn: Som du speglade Berusa er i din Var nykter. Där, i sådana texter, kan jag vila, växa och för dem kan jag leva.
Åsiktsmaskinen
Postat av: Johanna Ravhed
Hej!
Texten är fantastisk!
Tack för tipsen om estradpoesi! Kanske du skulle vilja leda en novis som jag vid din arm någon gång?
Postat av: Sandra Lang
Johanna: Javisst! Jag planerar att gå på så många av de där evenemangen jag bara orkar. Jag kommer bland annat att delta i en del Poetry Slam-tävlingar under hösten... om jag vågar... =)
Postat av: myor
Det blev ännu en dimension att läsa dikten översatt!
Postat av: SvintoSara
Tjo, när skulle man vara klar med den där boken till bokcirkeln? Har du fått tag i boken ännu?
Postat av: Björn
Tack för kommentaren Sandra!
Vi gnydde ju lite över den engelska översättningen "Get drunk" på kursen. Den amerikanska (om den är det) "Get high" tycker jag är mycket bättre.
Min spegling finns här.
http://bjorneriksson.se/?p=94
Jag hänger gärna med på lite estradpoesi.
Trackback
